Min favoritscen i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter är när paret som precis blivit testamenterade sin grannes tillhörigheter går omkring och plockar bland hennes saker. De vill förstå hennes självmord: läser några understrukna rader i en diktsamling av Edith Södergran. Tittar på ett målat porträtt. Vad säger våra kvarlämnade spår om oss?
I kanadensiska Incendies får tvillingarna Jeanne och Simon ett märkligt uppdrag i moderns testamente. De uppmanas överlämna varsitt kuvert, det ena till en bror som inte finns och det andra till deras far, som de trodde hade dött för länge sen i ett krig långt borta. Så löper trådarna bakåt i tvillingarnas liv.
Spåren leder till platser som historien ödelagt, husruiner och ett fängelse som numer inte är mer än ett musealt monument. Men hos människorna ömmar smärtpunkterna fortfarande. Långt från Kanada blir Jeanne en del av sin mors historia. Den handlar om befläckad heder, krigsbrott, torterare och bödlar.
Att leva är att fläta samman lösa trådar till en självförståelse, en berättelse, en platsangivelse i världen. Men döden är inte alltid slutet på historien. Ibland är det då den kan börja berättas.
