I Attenberg söker Martina livskunskap hos Sir David Attenborough. Men hon verkar inte ha nån nytta av vad hon lärt sig av naturfilmerna.

Människan är ett särskilt djur. Bara fundamentalistiska evolutionsförnekare skulle kunna påstå att vi inte alls är ett djur bland andra, men man behöver heller inte vara kreationist för att konstatera att vi skiljer oss väsentligt från övriga arter. Även om vi delar genuppsättning med vår närmaste släkting schimpansen till cirka 95 procent, innebär de där få procentenheterna inte bara en marginell skillnad – utan en helt avgörande sådan. Och nyare forskning visar dessutom att vi människor förnyar vårt DNA 1,6 gånger snabbare än apor, så man får rimligen anta att skillnaden konstant växer sig större.

De stora likheter som ändå finns mellan människan och andra primater, är en ständig källa till fascination. För vetenskapsmännen, men också för konstnärerna. Människor som lever bland apor, sköter apor och förhåller sig till apor är ett återkommande tema i kulturen. Det gäller för klassiska populärrullar som King Kong såväl som för exempelvis Sara Stridsbergs senaste roman Darling river, där en av bokens berättelser skildrar en vetenskapsmans försök att tukta och civilisera en schimpanshona i Jardin des Plantes i Paris.

Färre är kulturyttringarna som handlar om människor som beter sig som djur – och jag menar då inte i överförd bemärkelse, utan helt bokstavligt. Men grekiska regissören Athina Rachel Tsangaris film Attenberg gör just detta.

***

”Jag lämnar dig i armarna på ett nytt århundrade utan att ha lärt dig någonting”, säger den döende Spyros till sin vuxna dotter Marina. Han är en desillusionerad arkitekt, hon är en naiv och isolerad ung kvinna som försöker tillskansa sig kunskap om världen genom Sir David Attenboroughs naturfilmer. Hennes lika märkliga, men enda och betydligt mer utlevande väninna Bella kan inte uttala den store naturfilmarens namn rätt, därav filmens titel: Attenberg.

I Spyros ögon har modernismen havererat, det är ett personligt misslyckande och ett samhälleligt.  När arkitekten blickar ut över den lilla fabriksstad vid kusten som de bor i, blir de massproducerade vita husen med sina blåa dörrar själva sinnebilden för en framstegstro som kollapsat. Inget gulligt eller turistiskt charmigt vilar över dem. Kanske är det hans resignation inför livet och tillvaron, som gjort att han låtit bli att vägleda sin dotter genom livet? Kanske är det därför han tillåter att hans nu vuxna dotter lever genom Attenboroughs filmer, därför som han både stillatigande ser på och hänger sig åt underliga lekar där de tillsammans imiterar djur?

Klart är att Marina är en sorts särling, en avvikare som rör sig lika självklart som okunnigt i sitt lilla universum. Utan kunskap om och koppling till världen runt omkring, blir hon kongenial med den lilla staden: isolerad, outvecklad, ensam. Hennes förhållande till fadern är märkligt, samtidigt förfrämligat och symbiotiskt frispråkigt (utan att vara incestuöst). I filmens öppningsscen ska Bella lära henne att tungkyssas – det är mekaniskt, fumligt och tafatt. Marina tycker det är slafsigt. Efteråt jagar de varandra över gräset som kattdjur, fräser och riv s i luften. När en ingenjör besöker staden – Marina arbetar som privat chaufför för fabrikens räkning – möts de två i några av de mest outhärdligt obekväma scener jag sett.

Sexualitet är Attenbergs bärande tema, självklart länkat till den grundläggande frågeställningen om vad som skiljer människan från djuren. Man föreställer sig lätt att det är där vårt släktskap blir tydligt, i parningsakt och kopulering, men frågan är om det inte är precis tvärtom? Det Marina lärt sig av Attenboroughs Liv på jorden-filmer verkar hon i alla fall inte ha någon nytta av.

Det sexuella uppvaknandet är föremål för fler skildringar på vita duken än någon orkar räkna, men det är sällan det gestaltas genom en 23-årig kvinnas första trevande försök på området. Här är Attenberg unik, och den stillsamma – nästan stillastående – estetiken förstärker det alienerade ytterligare. De absurda scenerna, både de med Bella och de med ingenjören är nämligen inte vad upptäckande, utforskande sexscener brukar vara. De är vare sig sensuella, roliga eller skrämmande. De visar upp en idé, snarare än att intressera betraktaren för karaktärerna. Marina är, utskuren ur tiden och avskuren från allt som hör vanligt ungdomsliv till, därför mer ett experiment än ett levande porträtt.

Attenberg engagerar inte emotionellt, och sådana filmer är de svåraste. Vi behöver något som inte enbart talar till det cerebrala. Attenberg är ute efter vår förundran, våra frågor och våra reflektioner. Och visst förundras jag. Men sen då? Irritationen över de konstruerade samtalen och de orealistiska härmlekarna tar effektivt död på de eventuella konstruktiva funderingar om vad det är att vara människa som den här filmen vill väcka. Konstnärliga uttryck som springer ur en idé snarare än ur en berättelse som måste berättas, löper alla samma risk att bli övertydliga. Och det blir tyvärr Attenberg alltför många gånger.

Hur ska vi betrakta den här kombinationen av faderns bristande tro på det modernistiska projektet och Marina som fördriver sina dagar i hans sjuksäng framför David Attenboroughs uppspelta, viskande gorillaskildringar? Är det en skildring av hur det moderna samhället faktiskt misslyckats i sin framstegssträvan; en bild av hur evolutionen verkat till människans nackdel? Eller är det snarare en illustration av civilisationskritikens baksida, en parodisk drift med samtidens längtan att återgå till och uppgå i Naturen?

Filmen reser många frågor av den här typen, riktigt tänkvärda och viktiga spörsmål för alla oss som lever i modernismens kölvatten. Men Attenberg blir heller inte mer än just intresseväckande. Och att vara intressant räcker inte, inte om man vill gripa tag i folk ordentligt.

Det betyder inte att det saknas tillfällen då Marinas förhållande till världen blir både begripligt och plågsamt att se på. En av filmens vackraste stunder är när hon och Bella går armkrok och monotont sjunger med i Françoise Hardys gamla dänga Tous les garcons et les filles. Låten som handlar om hur en ung kvinna från sitt utanförskap betraktar hur hennes jämnåriga lever normala liv och blir kära, slutar med raden: ”En dag kommer jag också att ha någon som älskar mig.” Det är en perfekt, drabbande illustration av Marinas liv, men frågan är om det i själva verket inte är Françoise Hardy som står för hela beröringen?