Flicka möter flicka och kärlek med komplikationer uppstår. I Alexandra-Therese Keinings nya film faller Liv Mjönes och Ruth Vega Fernandez för varandra.

Filmen har redan stött på kritik, vad tror du det har berott på?
Kyss mig är den första svenska långfilmen där lesbisk kärlek och även sex är centralt. Eller Lisbeth Salander finns också, men that’s it. Fucking Åmål var ju hundra år sen och den var väldigt söt och gullig. Men i Kyss mig är det två vuxna människor som blir kära och naturligtvis har de sex, det är inte så konstigt. Men det har inte alls varit lätt att få igenom. Jag tror också att det finns en skillnad mellan lesbiskt tema och bögtema i den aspekten. I bögfilmer känns det som att man är van vid sex på ett helt annat sätt. I alla fall i svensk film. Jag tänker på Patrik 1,5 och så, att bögsex kanske har florerat lite mer än lesbiskt sex på film.

Samtidigt är ju lesbiskt sex för en manlig blick en tydlig del i en västerländsk bildtradition. Hur har du förhållit dig till det?
Det viktigaste för mig var att jag och skådespelarna var i synk med vad vi ville visa. De var väldigt dedikerade till sina karaktärer. Och jag hade ett förlopp mellan dem som jag ville skildra helt enkelt. Man kan ju göra sexscener eller kärleksscener på hundra olika sätt. Man kan göra dem lättare. Göra videomontage eller musikmontage. Men här är det väldigt intensivt och tyst bara. Mitt enda fokus var att göra det så ärligt och realistiskt som möjligt. Och inte heller undvika allvaret. Jag menar, i hela filmen är sexualiteten en jättestark drivkraft. Och att på något sätt fega för att visa det och hela huvudpersonens psykologiska utveckling efteråt hade ju bara varit dumt.

Vad har Kyss mig annars skapat för reaktioner?
Jag har aldrig varit med om att folk har haft så mycket förutfattade meningar om hur gestaltningen av ett par skulle vara. Jag fick höra att paret helst borde tillhöra olika samhällsklasser och ha olika yrken, att de borde ha motsatta, överdrivna personligheter. Det var helt galet, och totalt oinspirerande. Men det gav mig också kraft att fortsätta framåt. Bara säga, att så vill jag inte göra. Den typen av karaktär vill jag inte skriva. Det är inte det filmen handlar om. Många sa också att ”ja, men det här med lesbisk kärlek är så gjort, det har vi sett hundra gånger, kom med något nytt”. Men då bad jag dem visa mig var de filmerna finns. Och det kunde de ju aldrig. Så efter ett tag blev det rätt komiskt.

Du har också undvikit testvisningar.
Jag tror det hade blivit alldeles för komplicerat att ha testvisningar med den här filmen. Karaktärerna gör fel och faller rejält, de är mänskliga på det sättet. Man får ha lite tålamod med vad de går igenom och att de lär sig någonting av det. Oftast brukar inte det vara så poppis utan man ska skriva alla på näsan direkt, allt ska vara övertydligt, så att alla ska förstå. Jag tycker inte man ska göra film för alla. Det är inte intressant att tänka så.