För några dagar sedan besökte jag flyktinglägret Shatila, strax söder om centrala Beirut. Där bor palestinska flyktingar utan rättigheter och avskurna från det övriga libanesiska samhället i väntan på att kunna återvända till Palestina, och har så gjort sedan 1949. Det var givetvis en omskakande upplevelse. Jag har aldrig tidigare varit på en plats där människor lever under så usla omständigheter.

Två filmer levde också i mig under tiden i de trånga, smutsiga gränderna där jag hela tiden var tvungen att huka mig för alla skarvade elkablar som löper likt lianer genom området. Ett riktigt fungerande elnät finns inte.

Ari Folmans animerade Waltz with Bashir avslutas tvärt med dokumentära bilder från massakern 1982, när Ariel Sharon beordrade israelisk militär att omringa lägret i Shatila för att sedan släppa in den kristna falangistiska milisen. Mellan 800 och 3 500 personer dog. När filmen hade svensk premiär blev det en liten debatt. Läs Jacobs text om bland annat slutbilderna om ni inte gjorde det då.

Det är omöjligt att besöka Shatila utan att tänka på bilderna från massakern.

Dagarna innan besöket såg jag Jocelyne Saabs dokumentär Les enfants de guerre från 1976 som visserligen inte utspelar sig i Shatila utan i närliggande La Quarantaine. I filmen återvänder palestinska barn till La Quarantaine från det temporära läger som upprättades på en badstrand i Beirut efter massakern i slumkvarteren, när kristna miliser dödade mellan 1 000 och 1 500 personer. På plats återskapar de sina minnen i en lek som förhoppningsvis var terapeutiskt verksam, men som också är fruktansvärt makaber. Barnen springer runt i slummen och imiterar såväl milismän som försvarslösa offer. De skjuter med kulsprutor av luft och skär halsen av varandra med pekfinger som knivblad. Leken är aggressivt våldsam och saknar all tvekan. Barnen vet i detalj hur en massaker går till och kan enkelt repetera vad de sett drabba sina familjer och grannar.

Jocelyne Saab visade mig den korta filmen på sin laptop på ett café i stadsdelen Hamra. Det är inte proffsigt att börja gråta under intervjuer. Jag fick lov att bita mig hårt i läppen.