På Viktor Barth-Krons humorblogg The Viktor report skrattades det häromdagen åt ovanstående gamla nyhetsinslag, hämtat från Kungliga bibliotekets utsökta satsning på att tillgängliggöra guldkorn ur tv-arkiven. Inslaget handlar om en arbetsgrupp i Statens ungdomsråd som vänder sig mot att ungdomar ser filmer med John Travolta. Och visst är det roligt.

Men det finns något märkligt och verklighetsfrånvänt i skämtarens utgångspunkt. Såhär skriver Barth-Kron:

Nu ska vi alla titta på det här klippet. Och förstå varför den här bloggens enda uttalade politiska ståndpunkt – nämligen den att folk är kapabla att tänka själva, utan hjälp från (aldrig så) välmenande politiker – inte är en onödig ståndpunkt. Det här är på riktigt, och det är bara drygt 30 år gammalt.

Utgångspunkten här är alltså att det som sägs i klippet är dels något djupt skrämmande, dels något totalt förkastligt. Det kanske tycks självklart, men om vi lyfter blicken från de skojiga kläderna och de alarmistiska tonfallen, och faktiskt lyssnar på vad som sägs blir bilden en annan. Idén att det bör vara ett kulturpolitiskt mål att staten genom politiska stödåtgärder ska erbjuda alternativ till den mest kommersiella kulturen är inte bara något som var aktuellt för 30 år sedan. Det är en hållning som har präglat kulturpolitiken sedan dess, och trots allt fortsätter att göra det under kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Så partier som företräder dessa idéer får inte, som hävdas i ett uppföljande inlägg, 5-6 procent i valen. De får 94-95 procent.

Och även om det är ett ganska märkligt förfarande att tillsätta statliga utredningar i syfte att bedriva filmkritik på titelnivå, är arbetsgruppens ordförande Åke Gustavssons analys att filmerna Grease och Saturday night fever fungerar konsumtionsdrivande och könsrollskonserverande fullkomligt rimlig, även om han råkar uttala sig i en rolig skjorta. Däremot kan man verkligen ifrågasätta om Statens ungdomsråd har rätt när de menar att en film som Saturday night fever bara ”bjuder på verklighetsflykt till en särpräglad och isolerad ungdomskultur som inte har någon kontakt med de sociala problemen i dagens samhälle”.

I ett politiskt försvarstal för discomusiken påpekar Jan Gradvall i dagens Expressen att ”John Travoltas rollfigur i filmen Saturday night fever jobbar som biträde på en färghandel. Erfarenheten av hårt lönearbete präglar många discolåtar.” Och i samtalet om filmiska klasskildringar från nummer 9-10 menade Anneli Jordahl att det finns ”fantastiska klassamtal hemma hos familjen i Saturday night fever. Och övertydlig symbolik i och för sig, med den här bron över till Manhattan som de balanserar på…”.

Hur som helst tror jag också ”att folk är kapabla att tänka själva”. Men jag tror likaledes att vi behöver en utbildnings- och kulturpolitik som tar ansvar för att utveckla människors verktyg att tillgodose sig kultur bortom mittfåran.