Precis som kommentatorn Åslög påpekar har vår filmhistoriska adventskalender varit ganska mansdominerad. Att inte en enda av de 24 filmerna är regisserad av en kvinna är ganska lätt förklarat: av det ganska lilla antal kvinnor som under 1900-talet regisserat långfilmer finns de mest intressanta inte representerade på Youtube, det arkiv vi valde att använda.
Men bara för att det historiskt inte har funnits så många kvinnor som regisserat film i Sverige, betyder inte det att filmhistorien varit fri från kvinnor. Hur bilden ser ut beror på den retrospektiva optiken. Jacob beskrev just denna problematik på ett lysande sätt i Aftonbladet i somras:
För feministiska filmhistoriker är regissörsfrågan också ett krux. Även om det verkligen är angeläget att återupptäcka bortglömda kvinnliga filmskapare, är det viktigt att inte bara stirra sig blind på regissörsstolen. Därför har feministiska forskare länge velat uppmärksamma andra aktörer än auteuren – som trots allt är filmens egen inkarnation av det manliga konstnärsgeniet, inlånat från litteraturen för att höja filmens status. Annars finns en risk att man anammar ett slags historieskrivning som mest är intresserad av stora bragder och präktiga mästerverk, men knappast är vidare historisk.
Tyvärr har vi inte hörsammat de feministiska filmhistorikerna i vår kalender som blivit rätt slentrianmässigt auteuristisk. Och även när vi tittat åt andra håll har vi mest sett män: gällande skådespelare skrev Jacob förvisso om Ingrid Bergman, men jag bara om manliga skådisar.
Vi gör om och gör rätt så fort julmaten kallnat.
