Ett av de stilgrepp som etablerades under sextiotalets föryngring av det modernistiska filmspråket var mellansnacket, där skådespelaren förhörs om sina åsikter om rollfigurer hon är i färd med att gestalta. Metoden, som doftar både Brecht och television hade bland annat brukats av Jean-Luc Godard i Kinesiskan, när Ingmar Bergman plockade upp den under inspelningen av En passion från 1969.
Och det är svårt att inte imponeras av hur precist välformulerade skådespelarna är när de diskuterar sina roller.
Max von Sydow menade till exempel att Andreas Winkelman ”har ju så länge försökt gömma sig för sin omgivning. Hans misslyckade äktenskap och hans juridiska besvärligheter har ju tvingat in honom i något slags återvändsgränd där han försöker dölja sin identitet, helt enkelt. Och han försöker utplåna sina egna uttrycksmedel, och det där gömstället har ju utan att han kanske själv har blivit medveten om det har förvandlats till ett fängelse för honom. Svårigheten för mig som skådespelare är väl att försöka uttrycka uttryckslösheten.”
I klippet ovan diskuterar Bibi Andersson isolering, sammanhangslöshet och självmord utifrån sin karaktär Eva Vergérus. Hon är fullkomligt lysande.
