Ingrid Bergman blev under sin karriär mer hemtam i Hollywoods kulissbyggen än i den svenska filmindustrins småskaligare ateljéer. Efter Per Lindbergs tvålopera Juninatten år 1940 (”en personlig succès” för hennes del enligt Dagens Nyheters entusiastiska recensent) gjorde Bergman ingen svensk långfilm förrän Höstsonaten 38 år senare. En film som förresten strängt räknat är västtysk och inspelad i vårt västra grannland, även om den har Ingrids namne Ingmar som regissör.
I Höstsonaten spelar hon en pianist, precis som i genombrottsrollen i Gustaf Molanders Intermezzo från 1936, vars amerikanska nyinspelning för övrigt blev hennes Hollywooddebut tre år senare.
Rollen som den upphöjda artisten som återvänder hem hade beröringspunkter med hennes eget liv. Hanserik Hjertén var i Dagens Nyheter också rädd att Höstsonaten kunde ”öka befintliga skuldkänslor hos yrkesarbetande mödrar” men slog fast att det var Ingrid Bergmans bästa filmroll. Klippet ovan är en av filmhistoriens bästa pianoscener.
