Under den nationella terapisession som har utspelat sig i de sociala medierna efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har många återvänt till sketchen där Henrik Schyffert försöker övertala Robert Gustafssons tyska tant att inte rösta på nazisterna i valet 1932. Hur pedagogiskt han än förklarar att de står för folkmord, krig och att slänga barn i stora ugnar vägrar tanten att välja det snälla, liberala partiet istället. Klippets popularitet illustrerar såklart uppgivenheten många känner inför valresultatet: ”vad är det dom inte fattar!”, liksom.
Men egentligen är det nog en annan Robert Gustafsson-sketch som bäst illustrerar nationens politiska läge. I Percy Tårar spelar Robert Gustafsson nazisten som förklarar för sin granne att hans barn har svårt att få vänner på grund av deras politiska övertygelse. Han och hans familj vill bara vara nazister ifred. Jonas Indes granne håller med om att nazismen är nazisternas ensak, och tittar artigt på familjens nazipriser medan flintastekarna vilar på grillen. Denna blindhet inför att vi är en del av ett samhälle, att våra handlingar och jobbskatteavdrag inte existerar i ett vakuum, präglade valrörelsen rätt starkt. Och då skapas det ju luckor på det politiska fältet: Sverigedemokraterna oroar sig ju i alla fall för en utveckling som sträcker sig bortom den egna bostadsrättsföreningen.
Idag recenserar jag Robert Gustafssons självbiografi Från vaggan till deadline i Expressen.
