I Persona kretsar två kvinnor kring varandras identiteter på nära håll. Bibi Anderson och Liv Ullman är i bild mer eller mindre konstant. Det är stort skådespeleri. Ändå är det Margaretha Krook jag alltid fastnat för. Hennes läkare är inte fullt lika imponerad av Ullmans rollgestaltning: ”Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas.” När jag första gången stötte på Krooks monolog var det något av en uppenbarelse. Jag gillade film, men inte skådespeleri. Mina hjältar brann på duken, på riktigt. Men det var få förunnat, särskilt i Sverige. Vi hade inga riktiga filmskådespelare, bara teatermänniskor som ibland gjorde film. Alla dessa repetitioner, dessa dagliga innötningar av gester och fraseringar, förstörde något. Det blev manér. Det blev bekvämt och inövat. Det blev något jag inte var ute efter. Den sista förhoppningen om en ren konstupplevelse, som jag definierat den, slogs undan av filmvetenskapen. Allt var förfalskning, allt styrde blicken och satte osynliga ramar. Så fort man satte på en kamera var det en lögn. Min epistemologiska kris gav nya perspektiv. I Fucking Åmål är det återigen två kvinnor som studeras på nära håll. Lukas Moodysson jobbar med amatörer och hade tjuvlyssnat på repliker i kollektivtrafiken. Det lyfter filmen, men det är en ny biroll jag inte kan släppa. Ralph Carlssons välmenande pappa famlar sig fram i far-dotter-relationen med ett återhållet uttryck som kräver stor precision. Erfarenhet kan också vara att göra mycket med lite. Egentligen hade Krook svaret hela tiden: ”Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen.” Skådespeleriet kan lika lite gömma sig från verkligheten som tvärtom. Mot de sipprande livsyttringarna, oavsett hur de uttrycks, kan man aldrig värja sig.
