Den romantiska komedins idealkvinna var länge journalist. Sällan någon redaktörstyp men gärna med skinn på nyhetsnäsan. Från det omaka murvelparet i Howard Hawks Det ligger i blodet år 1940 fram till Meg Ryans rollfigurer i När Harry mötte Sally och Sömnlös i Seattle. (Och Katherine Heigl är tv-arbetare i både På smällen och The ugly truth så helt utdött är väl idealet inte.)
En modern genre – för det är den romantiska komedin, även om den kan verka tvåsamhetsreaktionär – kräver en modern kvinna och såvida hon inte var en prillig arvtagerska innebar det att hon var en urban lönearbetare.
Men numera är det kanske inte det tryckta ordet som får storstadspulsen att dunka och visst skvallrar Bridget Jones dagbok – och för den delen TV3:s bloggdokusåpa Glamorama från ifjol – om att bloggaren kan bli nästa stora romantiska identifikationsobjekt.
Så här långt in på 00-talet är det dock en annan yrkeskvinna som blivit förebildlig: galleriarbetaren.
Kalla det Charlotte York-effekten. Sedan Sex and the city har den romantiska komedin graviterat mot gallerirummen. Jennifer Aniston hade ett konstknäck i The break-up, bruden i Brudens bäste man var curator och i sommarens sämsta film, När man är i Rom, fick vi följa en ambitiös utställares väg till kärleken. På fredag försöker Paul Rudd behålla sin fina galleristtjej i Dinner for Schmucks.
Hon är karriärkvinnan som inte har förlorat känslan och respekten för skönhet. Eller hur kommer det här sig egentligen?
