När de fyra relationsanarikisterna i Jörgen Bergmarks Det enda rationella skulle börja leva tillsammans under samma tak satte de upp en lista på kylskåpet, som bland annat dikterade att ”sexuellt umgänge sker med största hänsyn och endast i sovrummet” och att ”det föreligger alla ett ansvar att vara fullständigt ärliga”.
Också i Mika Kaurismäkis Den kluvna kärlekens hus, som visades igår på de finska filmdagarna ”Yksi kaksi filmi” på biografen Sture i Stockholm, används kylskåpsmagneter för att synliggöra en lista som ska reglera beteendet i ett omskapat kärlekslandskap. Tuula och Juhani har bestämt sig för att avbryta sitt äktenskap under ordnade former. Fram tills att det gemensamma huset är sålt måste de samexistera, varför listan blir ett praktiskt sätt att formalisera den nya situationens krav.
I Det enda rationella gjorde samtliga inblandade ett ärligt försök att anpassa sig till den okonventionella samlevnadsformen, men i Den kluvna kärlekens hus dröjer det inte ens ett dygn innan Juhani genom att ta hem en kvinna från en nattklubb bryter mot listans första punkt ”inga nya människor i huset”. Så småningom överbefolkas huset av både prostituerade och återupplivade konferensknull.
Eftersom både Bergmarks och Kaurismäkis filmer är svarta komedier som kom nästan exakt samtidigt förra hösten är det tacksamt att jämföra dem, och också se dem som ett symptom på att vi behöver fiktioner för att hantera våra allt mer double rainbow-liknande familjebildningar.
I båda filmerna arbetar dessutom en huvudperson som familjerådgivare och föreläsare för par som vill få det att funka, samtidigt som de själva inte får nåt alls att funka hemma. Just det var inte en bra idé heller i Det enda rationella, som i övrigt är en mycket bättre film än Den kluvna kärlekens hus. Kaurismäkis dråpliga komik funkar inte lika bra, och att halva filmen ägnas åt något slags skruvad gangsteruppgörelse visar en förödande brist på tilltro till berättelsens kärna.
