Höstens mest emotsedda svenska film – Änglagård – tredje gången gillt får ursäkta – är utan tvekan Johan Klings Puss. Efter den hyllade debutfilmen Darling och den hyllade debutromanen Människor helt utan betydelse är det inte så konstigt.
Tyvärr är Puss ingen darling för mig. Och för att fortsätta att leka med titlarna: människorna i filmen saknar helt betydelse för mig. Till skillnad från huvudfiguren i romanen, alltså, den självutplånande mediearbetaren Magnus, som det också märktes att Kling kände sympati för. Eller kanske var det just därför.
Människorna som florerar på teatern i Puss är mest självupptagna och svåruthärdliga utan att vara intressanta i sin tomhet eller tillräckligt skruvade. Med ett undantag – Alexander Skarsgårds hala pojkvän som även begåvats med filmens roligaste replik: ”Jag är inte en person som är otrogen.” Johan Kling har nämligen humor, det framgick inte minst av hans skarpa iakttagelseförmåga i Darling, men han är tyvärr sämre på det här med komedi.
”Ett kort tag efter Darling hade jag en positiv livssyn. Det blev Puss”, skämtade visst Kling på Filmhuset när den svenska filmhösten presenterades. Jag vet inte om jag tycker att det märks. Det liknar mer en uppgörelse med en lat generation poserande kulturarbetare (som säger ”puss” till höger och vänster utan att egentligen mena det?). Någon positiv människosyn är hur som helst svår att skymta. För nog kan man fråga sig hur många fattiga teatergrupper som tar så lättvindigt på sin konst som scenarbetarna i Puss.
Uppdatering:
–Maaret Koskinen tycker inte att in affischmärkningen ”fjäderlätt komedi” passar in på Puss, men uppskattar kyligheten.
–Mattias Oscarsson tycker att den ”satiriska udden är slö som en plastkniv från 7-eleven”.
–Hynek Pallas tycker att det babblas i överflöd och att Klings handlag är blytungt.
Uppdatering 2:
–Jonas är också skeptisk i Expressen.
