När de allierade krigsmakterna invaderade Irak var Saddam Hussein tvungen att gömma sig. Han åkte från sitt palats till en jordkula, men lämnade kvar sina många lyxbilar i garaget. Det obevakade palatset plundrades, och en efter en fördes de stulna bilarna ut ur landet av medborgare med dubbla pass. Alla utom en – Saddams röda Ferrari Testarossa. Myten säger att Testarossan fortfarande kör runt i cirklar i öknen. Vissa menar att den åker som en förarlös flygande holländare, andra att det är en ännu levande Saddam som sitter vid ratten och hastar genom sitt exlands ökenmarker.
Axel Peterséns videoinstallation The track of my tears utgår från myten om Saddams försvunna bil. På vernissagen tidigare idag kallade Petersén den röda Ferrarin för kapitalismens allra främsta symbol, och pratade om oljans drivande funktion för sportbilar och imperialistiska krig. Installationen består av två parallella filmer. På en liten tv visas ett reportage från Irak, där affärsbiträden och fastighetsentrepernörer pratar om den röda bilen. Längre in i rummet projiceras en vacker datorspelsliknande animation där testarossan gasar runt i ett öde ökenlandskap. Kontrasten mellan det vardagliga som sker på tv:n och det drömska på duken ger en fin spänning mellan mytologin och människorna som håller den vid liv.
The track of my tears ska bli en vanlig linjär kortfilm också sen (efter att Petersén spelat in sin kommande långfilmsdebut), och blir ytterligare ett exempel på utvecklingen där olika projekt maximerar exponeringsytan genom fältöverskridande. I snart sagt alla konstnärliga fält jobbar man ju med film, så om man då kan få utkomst för sitt arbete på två arenor ökar genomslaget. Andra exempel från de senaste månaderna: This is Alaska – dans och kortfilm. Händelse vid bank – teater och kortfilm. Kvinnor utan män – konst och långfilm.
The track of my tears visas till och med 12 maj på Galleri Mejan (det lilla huset mittemot Moderna Museet).
