Det är svårt att beskriva skådespeleri, att klä en rolltolkning i ord. En melodramatisk prestation kan vara gripande, drabbande eller rörande. En komisk är roande, spirituell eller dödskul. Krävs fler än ett adjektiv blir det svårare. Lättare att ägna merparten av recensionen åt handlingsreferat eller ideologikritik.

Även om vi filmkritiker regelmässigt gör oss skyldiga till tillkortakommanden i bedömningen av skådespelarnas insatser, kan det finnas fler orsaker än skrivkramp bakom ordfattigdomen. Kanske ligger det till exempel någonting i svepande klagodikter om skådespelarkonstens hädangång i tider av effektstyrd spektakelfilm. Filmhistorien har förvisso alltid varit full av effekter och spektakel som förvisat skådespelarna till bakgrunden, men i takt med att datoranimationen blir mer och mer avancerad kanske – hisnande tanke – till och med Tom Cruises smilgropar förlorar sin mänskliga exklusivitet.

Filmteoretikern Béla Balázs såg filmens närbild som själens möjliga avtäckare. Han kallade den ”ett stumt vittnesbörd om det väsentliga och betydelsefulla, med vilken det gestaltade livet samtidigt utrönas”. Det var innan talfilmen fick oss att lyssna lika mycket på munnen som att titta på den.

Ansiktet har också varit knivigast för animationsteknikerna att manipulera. Tack vare ansiktets hundratals rörelsepunkter, som är så svåra att cgi-producera på ett naturtroget sätt, har den gamla kinematografen än så länge haft övertaget.

Under inspelningen av Avatar fick de skådespelare som skulle bli utomjordiska en miniatyrkamera fastspänd på huvudet. Den fångade ansiktets minspel in i minsta detalj, vilket sedan transplanterades till skinnet på de animerade figurerna. Det är verkligen skådespelarna som syns där någonstans på vita duken, under ett tjockt digitalt lager av blått rouge.

Teknikens nya under kräver nya bedömningsgrunder. Till dess att bländverken i Avatar är norm i svensk film – hittills har det ju inte direkt vimlat av nydanande efterföljare till Hans Hatwigs tefatsfilm Gröna gubbar från Y.R. från 1986 – finns dock all anledning att också tittare närmare på skådespelarna av kött och blod och gräva lite djupare i ordförrådet. Vi har gjort ett försök i det här numret.

PROLOG
S. 8 Som barn säger, Hanna Johansson (pdf)
S. 9 Tänk om!, Jonas Holmberg
S. 9 Det finmaskiga nätet, Jacob Lundström
S. 10 Språkresor, Jonas Holmberg
S. 11 Håll huvudet högt för hänryckning, Jonas Holmberg
S. 12 Luffar-Petter och badbrudarna, Jacob Lundström
S. 14 2,78 grader av Max von Sydow, Anders Annikas
S. 15 Alla på en gång, Jacob Lundström
S. 15 Blint skrivande, Cecilia Björk

DIALOG
S. 16 Jörgen som försvann, Jonas Holmberg
S. 18 Själv framför kameran, Jonas Holmberg
S. 20 Queer as folkhem, Jonas Holmberg (pdf)

BERÄTTELSE
S. 22 Vad ska vi med skådespelare till?, Jonas Holmberg
S. 30 Farliga förvandlingar, Karoline Östman
S. 38 Ekmania, Teresa Axner (pdf)
S. 46 Stjärnfall, Jonas Holmberg
S. 52 Arbetsintervjun, Jörgen Löwenfeldt

EFTERTEXTER
S. 56 Att agera eller inte agera, Stig Björkman
S. 58 13 utmaningar för skådespelarkonsten, Mara Lee
S. 61 Sanna stereotyper, Elin Ruuth
S. 62 Sängvägen, Mariah Larsson
S. 64 Kapitalist i backslick, Charlotte Wiberg
S. 65 Speakerkonster, Carl Henrik Svenstedt