”Kritikerns död” är en hämndfantasi eller ett skräckscenario, det beror på berättaren. En samtidshistoria i vilken den trångsynte alternativt upplyste kritikern får tjäna som representant för antingen reaktionära gammelmedia eller civilisationen som vi känner den. Ni har hört den förut.
Proletariseringen av filmkritiken har dryftats på bloggen tidigare – framför allt ur ett amerikanskt perspektiv. I Sverige finns det som bekant knappt några filmkritiker att säga upp.
Först känns det därför lite uppfriskande att kritikern inte bara balanserar på ättestupan när Nöjesguiden ägnar sitt majnummer åt den svenska kritiken. Tidningen vill istället återuppblåsa den pyspunkade smakdomaren. Kritikern ska ju avgöra vad som är rätt och fel, menar chefredaktören i ledaren.
Kanske är det ett utslag av nostalgi. Spaltprofilen med bildbyline utrotningshotas av månghövdade bloggare. Först gav det upphov till skadeglädje, nu kramas trendrävar som Lokko & co ihjäl. Linda Skugge, som inte ens skriver recensioner längre, återfinns rentav på plats åtta på Nöjesguidens kritikertopplista, allt tack vare en sju år gammal Ranelid-bashing.
Samtidigt går inte Nöjesguiden varligt fram med kritikerskrået – det är inte för inte som tidningen ser sågen som kritikerns viktigaste verktyg. Ta av dig din doktorshatt. Det ska vara roligt, elakt och aktuellt.
Vill man vara snäll kan Nöjesguidens nygamla kritikerideal sägas påminna om en bitande Allan Fagerström, vill man vara elak (och det ska man tydligen) en flinande Alex Schulman. En elakhet som möjligen går tidningen förbi eftersom den korar den omvände pappabloggaren till Sveriges bäste kritiker.
Fem av tio på den där topplistan kritiserar då och då film förresten, även om jag förstås saknar Sveriges fem bästa filmkritiker.
