Sight & Sound tidsbestämmer den italienska filmens fall till 1975 i sin special om densamma i majnumret. Det var året då Pasolini mördades och den kommersiella televisionen föddes.

Nu vill unga regissörer revoltera både mot det tidlösa Italien som framträder i mästarnas klassiker och mot tv-lekprogrammens dominans. Det råder ingen brist på historier som måste berättas.

En begynnande renässans för den verklighetsintresserade filmen har gått att se i den skuggekonomiska thrillern Gomorra och Il Divo som avslöjar den trefaldige premiärministern Giulio Andreottis blöta näsa och syltade fingrar. Italiens politiska polarisering ramades in som en familjeuppgörelse i Mio fratello è figlio unico (Min bror är enda barnet), om ett brödrapar som går skilda ideologiska vägar på 70-talet.

Fler interna uppgörelser, men i form av bildstrider, är antagligen att vänta i Berlusconis videokrati, för att låna Erik Gandinis uttryck. När Kajmanen, som Nanni Moretti kallade premiärministern i sin franskfinansierade satir från 2006, tog politisk timeout 2007 passade dottern till manusförfattaren bakom Cykeltjuven på att över som chef för den statliga televisionens filmavdelning. I cineasti slår tillbaka.

För övrigt ägnas stort utrymme åt Io sono l’amore, och dess icke-italienska stjärna Tilda Swinton. Filmen heter givetvis Kärlek på italienska på svenska och har premiär 16 juli.