Roligt förresten att Erik Helmerson tar avstamp i min manifesttext i sin TT-recension av Marcus Lindeens djupt gripande dokudrama Ångrarna. I min text klagade jag på svensk films besatthet av att berätta starka historier, och välkomnade den samtida trenden mot att arbeta filmiskt – eller med Helmersons ord: ”berätta om ingenting men med jävligt snygg ljussättning”.
I recensionen – filmen handlar alltså om två män som bytt kön men ångrat sig – skriver Helmerson att ”Marcus Lindeens dokumentärfilm Ångrarna är visserligen snyggt ljussatt. Men framför allt bevisar den att det enda som slår en stark historia på bio är två starka historier”, och att filmen är ”den starka historiens triumf över bilden”. Den där sista formuleringen är såklart ganska svårsmält för mig, men Ångrarna tycks alltså omfamnas av alla – oavsett vilket lag de håller på i (den förvisso falska) dikotomin form/innehåll.
