Alla kan inte vara bäst. Vissa måste vara dåliga, och majoriteten måste vara medelmåttor. Denna rent logiska iakttagelse som inte riktigt passar in i samtidens besatthet vid personlig utveckling mot spetskompetens är utgångspunkten i Yuya Ishiis komedi Sawako decides.
Sawako är en tjej som inte har några höga förhoppningar på varken karriär, kärleksliv eller personlig utveckling. Hon identifierar sig som en medelmåtta, och konstaterar att man inte kan göra något åt en sån sak.
Det låter lite tragiskt, men Sawako decides är en rätt rolig bagatell. Det roligaste är när Sawako skriver en ny företagslåt åt seafoodfirman hon ärvt av sin döende pappa. Istället för det gamla vanliga om hur fantastisk firman är, inleder jobbarna sin arbetsdag med en sång om hur monotont deras arbete är, om att regeringen suger, och om att de visserligen är medelmåttor, men att det funkar.
Det konstiga är att i samma stund som de hittar en nerv i den sången, så slutar de snart vara just medelmåttor. Man kan se det som filmdramaturgins kamp mot fakta.
