Jag har aldrig varit en stor beundrare av fängelsefilmer, men det verkar onekligen som att cellen fått en nytändning som cinematisk spelplats. Jacques Audiards välspelade och våldsamma En profet kommer till svenska biografer i vår, danska R (som jag missade) vann finaste priset på Göteborgs filmfestival, och här i Berlin har den svensk-rumänska fängelsefilmen If i want to whistle, I whistle just premiärvisats i tävlingssektionen.
Det svenska i filmen är en liten säck med Film i Väst-pengar och stockholmsbaserad postproduktion, i övrigt känns filmen väldigt förankrad i den särpräglade rumänska långsamhet som gjort det samtida Rumänien till Europas mest intressanta filmland. If i want to whistle, I whistle handlar om en killes sista dagar i finkan – efter fyra långa år ska han äntligen snart släppas. ”Vad stor du har blivit”, kommenterar hans mamma när hon hälsar på. ”Jag äter alltid upp”, svarar han.
Men de sista dagarna innanför gallret visar sig bli svåra, uppfriskande nog framför allt inte på grund av våldsamma maktspel fångarna emellan, utan med anledning av saker som händer utanför murarna. Roligt med en fängelsefilm som sträcker sig upp och tittar ut över muren och inte bara slår näsan blodig mot duschväggen.
