Innan visningen av finska Brev till fader Jakob berättade regissören Klaus Härö (som tidigare gjort bland annat Den bästa av mödrar och Den nya människan i Sverige) om hur filmen kommit till. En dag när han låg hemma sjuk ramlade det in ett manus i hans inkorg. Vanligtvis skriver förhoppningsfulla manusförfattare ett insmickrande brev där de förklarar hur mycket de älskar ditt arbete, berättade Härö. Men den här gången fanns det inget medföljande brev. Inte heller någon information om författaren, bara ett kortfattat ”J. Makkonen” på försättsbladet.
Eftersom Härö inte hade något bättre för sig i förkylningsdimmorna läste han manuset trots att han irriterades av den knapphändiga metadatan. Han fastnade direkt för historien om en präst som tar sig an en kvinna som just undsluppit ett livstidsstraff, och tänkte ringa upp killen som skrivit manuset och visa intresse – men först vänligt men bestämt undervisa honom i hur man beter sig i filmbranschen. Man skickar inte bara in ett textdokument sådär!
Med luren i handen överaskades Härö av att det var en kvinna som låg bakom initialen ”J”, och Jaana berättade att hon var en socialarbetare som gick en kurs i manusförfattande. Det var hennes lärare som tvingat sina studenter att skicka sina manus till en verksam regissör. Själv ville hon mest få ett bra betyg.
Det var en underhållande och rörande historia, men Härö borde nog undvikit att berätta den, eftersom det enda man kunde tänka på under visningen var hur duktigt folkhögskolemässig dramaturgin var. Jaana Makkonen fick antagligen en femma på sin kurs, men den färdiga filmen får inte mer än en tvåa.
