Det är faktiskt helt okej att tillåta sig att bli lite upphetsad över Daniel Espinosas Snabba cash. Precis som Gunnar Bergdahl jublar: ”Det var mycket länge sedan jag såg en svensk film med samma filmiska intensitet.” Med andra ord själva antitesen till de kriminalfilmer vi serveras dagligdags. Är det för att Snabba cash är en film om brott som, för ovanlighetens skull, utgår från den snabbfotade gangsterns perspektiv istället för den trötta kommissariens synvinkel? Låter logiskt.
Även Helena Lindblad rycks med av adrenalinet och det är tempot och drivet som är filmens främsta förtjänst. Annika Gustafsson invänder att det blir ”rörigt och förvirrat i turerna mellan de rivaliserande gängen”, men är inte en poäng att det just är den här ekonomiska ruljansen som är filmens egentliga protagonist? Däremot håller jag med om att JW:s drivkrafter – förutom de snabba cashen – förblir otydliga. Varken den försvunna systern eller den nyvynna flickvännen spelar någon riktig roll för historien. Så även om Joel Kinnaman är bra som wannabestekaren från Robertsfors lämnas han lite i sticket. Nästan så att jag föredrar hans besläktade rolltolkning som insidern Frank Wagner i den ymnigt utskällda Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser.
Det finns andra saker att klaga lite på, och den kunde varit ännu mer tajt på sina ställen, men med tanke på att den senaste svenska skildringen av den undre världen hette Gangster är Snabba cash ändå en smärre sensation.
Uppdatering:
-Jonas skriver om klippning och konjunktur i sin text om Snabba cash i Expressen.
-Hynek Pallas efterlyser klassmedvetande i svensk film och refererar till Kommunistiska manifestet i Svenska dagbladet.
