Efter några minuter av Göta kanal 3: kanalkungens hemlighet skickade jag ett sms till en vän om min bestörtning. Fick svaret att ”du är chockad av gk3 för att du är out of touch med folkmedvetandet”. Och det stämmer såklart. Många svenskar kommer skratta gott åt det här, och jag kan inte förstå varför. En anledning till att jag inte förstår varför är att ungefär halva speltiden läggs på musiksatta bilder av olika fordon som jagar varandra, upp och ner längs kanalen. Kanot, guidebåt, pråm, bil ombyggd till båt, snabb motorbåt, långsam motorbåt, ångbåt, tävlingsroddbåt. Alla ska de jaga, och jag har säkert glömt hälften.

När jag såg förra årets stora svenska juldagspremiär, folklustspelet Vi hade i alla fall tur med vädret igen, hade jag ändå ganska roligt. Sissela Kyle var kul som läkare, och en gång stack en kamel in huvudet i en bil. Först när det var inne i bilen och kunde jämföras med växelskap och nackudde insåg man hur stort ett kamelhuvud är. Då kunde man skratta!

Men Göta Kanal 3 förstår jag bara inte. Jag fnissade bara till en enda gång. Det var när Magnus Härenstam hade förlagt pengaväskan i en motorcykels sidoväska. Efter att han letat igenom den långa hojraden på knuttemötet upptäcks han av en av de läderklädda tvåmetersgiganterna. Härenstam retirerar, men råkar stöta til en av motorcyklarna så den välter. Och den drar med sig nästa i fallet. Och nästa, och nästa, och hela långa raden.

Denna vits bygger precis som alla andra lustigheter i Göta Kanal 3 på skämt som berättats många gånger förr: en knutte som rasar över att någon råkar välta hans motorcykel är inte direkt något unikt komiskt material. Men det roliga, då? Jo, lite senare i scenen ramlar faktiskt även motorcykeln i förgrunden. Vi förstår plötsligt att motorcykelraden sträcker sig runt hela kvarteret, och kan le åt att olyckan var ännu större än vi först trott. Ett lite roligt bruk av off screen-utrymme som skämtkatalysator, även om tajmingen inte var den bästa här heller.

Och så några politiska noteringar: I ett Sverige som ständigt suktar efter italicitet är Rafael Edholms roll mycket märklig. Han spelar en italiensk nationalkaraktär som går runt och säger ”Ciao bella!” och ”Capricciosa!” och limmar på Eva Röse. Karaktären är byggd kring någon sorts nostalgisk rasism som längtar tillbaka till en tid när ”italienaren” fortfarande var ”araben”. Kan vi enklare skratta  åt en gammal god rasism eftersom den känns ofarlig?

När Edholm stöter försiktigt på Röse blir hennes kille fly förbannad. Han, en ”skön” slarver med kvinnosyn från Baltzar von Platens tid, följer efter sin tjej, skäller ut henne för att hon ska på affärsmiddag med en man som just gett hennes pappa en miljon, och vill ständigt återupprätta sin och sin kvinnas heder genom att inleda slagsmål med sin italienska nemesis. Att de vid en av konflikterna beväpnar sig med antikverade värjor kändes i stunden som en kritik mot patriarkatets löjlighet.

Men sen i slutet, när Eva Röse slutligen har bestämt sig för att lämna sin kontrollerande psykostalker till kille, slår hennes pappa fast att han visst är en bra kille och att hon ska hålla fast vid honom. Hon säger inte emot. Den slutscenen kändes sorglig på riktigt.