Svenska polisfilmer har varit lika frekventa som utskällda under 00-talet: Beck, Wallander, Huss, med flera. Millennium-serien introducerar istället aparta brottsbekämpare och är helt slut efter del tre. Framgångsrik och nyskapande återvänder den också till forna jämlikhetsideal.

”Varje tid har sin hjälte” är ett slitet uttryck, men som varje klyscha rymmer den ett korn av sanning. Och att döma av biografstatistiken är elithackern Lisbeth Salander och skjutjärnsreportern Mikael Blomqvist 2009 års svenska hjältar. 1,5 miljoner biobesökare har redan sett dem lösa den bestialiska kriminalgåtan i Män som hatar kvinnor, och nu strömmar publiken till den andra delen av Millennium-trilogin: Flickan som lekte med elden. Men vad skiljer 2009 års hjältar från tidigare filmdeckare?

Avgjort kan Salander räknas in bland de nya kvinnliga kriminalhjältar som trätt fram när genren har börjat att spegla 2000-talets Sverige, där jämställdhet och feminism blivit ledord. Den kader av slitna, medelålders polismän som länge dominerat svensk kriminalfilm håller på att bytas ut mot hjältinnor med en vardagsfeministisk touch à la Liza Marklund.

Salander sticker dock ut som den genuspolitiskt mer radikala figuren i sällskapet. En svart humoristisk höjdpunkt i Män som hatar kvinnor är när hon visar sin vedervärdige förmyndare att våldtäktsmän också kan våldtas, och det rejält. Scenen där gubbslemmet bestraffas bygger på en förtjusande kombination av otyglad kvinnlig sadism och djup manlig förnedring, och besvarar nog frågan hur det skulle se ut om Feministiskt inititativ anlitade Quentin Tarantino för att regissera en valfilm.

Samtidigt har Larssons hjältar ett stråk av folkhemsnostalgi. Larsson tänkte sig Salander som en Pippi Långstrump för 2000-talet. Om Astrid Lindgrens kompromisslösa flicka som gör vad som faller henne in hade levt i dagens strömlinjeformade samhälle skulle myndigheterna sätta klorna i henne. Idealisten Mikael Blomqvist har i sin tur ”Kalle Blomkvist” som ett ironiskt smeknamn efter Astrid Lindgrens barndetektiv, som rådigt bekämpade brott i efterkrigstidens idyll.

Kriminalgåtan i Män som hatar kvinnor blir också en tidsresa tillbaka till ett förflutet Sverige. Mikael Blomqvist anlitas av den åldrade industrimannen Henrik Vanger för att lösa mysteriet med ett försvinnande på Barnens dag 1966 och finner svaret bland gulnade fotografier och tidningsartiklar.

Berättelsen präglas av en spänning mellan nutid och dåtid. Samtidigt som Blomqvist och Salander är ett detektivpar för den digitala åldern som löser gåtan med databassökningar och scanner, är intrigen en pastisch på den gamla svenska pusseldeckaren. Ungefär som i Arne Mattssons mysrysare om detektivparet Hillman från sent 1950-tal, är kriminalgåtan förlagd till naturskön bruksortsmiljö. Hjältarna rotar också i en degenererad överklassfamiljs mörka hemligheter och deras nattliga snokande med ficklampa påminner om herrgårdskusligheterna i Hillman-filmer som Damen i svart.

Däremot bygger Larsson-filmatiseringen på en annan sorts samspel mellan mordgåta och samhällskritik. Hillman-serien speglade dåtidens starka tro på folkhemsprojektet – när detektiverna avslöjade mördarna beskar man allegoriskt de murkna grenarna på den gamla societetens familjeträd inför en ljus framtid. Även Salander och Blomqvist hjälper till att kasta ut släkten Vangers skelett ur garderoben, men framförallt tar de strid mot patriarkala maktstrukturer.

I detta avseende bottnar Larssons deckare i den samhällskritiska kriminalroman som Maj Sjöwall och Per Wahlöö lanserade med bokserien om Martin Beck, 1965-1975. Även på film, i Bo Widerbergs stilbildande Mannen på taket, fick deras socialt medkännande hjälte förfäras över de avgrundsdjupa orättvisor som han inte kan påverka.

Men till skillnad från den vemodige Beck och hans alla efterföljare handlar Millennium-trilogin om ett handlingskraftigt deckarpar. Blomkvist ger sig aldrig utan det stora scoopet där skurkarna hängs ut offentligt. Och Salander … tja, när ett par mc-knuttar försöker stoppa hennes framfart i Flickan som lekte med elden får hårdingarna smaka på en skrevspark, ett knä mot ansiktet och ett skott i foten.

Historiskt har det varit tunnsått med våldsamma hjältar i svensk film. Man spelade länge in inhemsk kriminalfilm i skuggan av en stark filmcensur och under 1980-talet var ”videovåld” det politiskt korrekta modeordet. Att Sverige först nu har fått en brutal actionhjältinna beror alltså inte bara på att genusfrågor ligger i tiden, utan även på ett mildare klimat för filmvåld som tänkvärd underhållning.

Salanders spektakulära bestraffningar av misogyna män gör annars att man lätt glömmer att Millennium-trilogin är berättelsen om en ovanlig vänskap i 2000-talets individualistiska samhälle. Den skildrar två omaka figurer – en Kalle Blomkvist i karriären och en socialt handikappad Pippi Långstrump – som finner varandra någonstans i en djupt rotad barnatro på millimeterrättvisan, och som ställer upp för varandra oavsett hur hårt det blåser.

Det återstår att se berättelsen om Salanders & Blomqvists villkorslösa vänskap får samma engagerande upplösning på film som i text när Luftslottet som sprängdes har premiär i november. När romanstoffet paketerades om för biografmarknaden har en del fina nyanser i relationsdramatiken försvunnit. Men kanske spelar det inte någon roll, i alla fall för biljettförsäljningen?

I dag är suget starkt efter hjältar som kan förena barndomens jämlikhetsideal med tuffa tag, så att män som hatar kvinnor får vad de förtjänar.