fbpx

Säg det i toner

Matti Bye fick i vintras en guldbagge för musiken till Maria Larssons eviga ögonblick. Juryns motivering lydde: ”För kongenialt bidrag till tidsbilden i filmen.” Och ja, musiken var onekligen… gammeldags. Så har det varit med svensk filmmusik under 2000-talet. Antingen klassiska toner à la Bye eller Stefan Nilsson, som inte upprör någon men inte heller gör något avtryck. Eller Smala Sussie-varianten – en radda poplåtar som svänger, men knappast för filmmusikens utveckling framåt. Det finns undantag, som The Knifes soundtrack till Hannah med H eller Erik Enockssons musik till Farväl Falkenberg och Man tänker sitt. Men de verkligt originella lösningarna hittar man oftast inom kortfilmen.

I Fijona Jonuzis Juni verkar det först som att Tobias Hylanders musik ligger på fel plats, och åskådaren tvingas läsa av bilderna på ett helt nytt sätt. I Peter Larssons Mannen som inte kom nånstans binder Martin Månssons musik samman de lite spretiga animationerna till en smått genial rockopera. Ola Simonsson låter ljudet spela huvudrollen när han skapar konstmusik av förstärkta vardagssituationer i sina och Johannes Stjärne Nilssons filmer. Eller min personliga favorit – bob hund-klaviaturisten Jonas Jonassons trygga mantran till Gun Jacobsons och Anna-Clara Tidholms Snuttefilm – för de små. En film som ingen har sett, men vars soundtrack är omöjligt att sluta nynna på.

Kanske är det just längden – att det helt enkelt inte funkar med alltför uttrycksfull musik i minst 72 minuter. Kanske beror det på att de flesta som sysslar med kortfilm är unga talanger som vill visa framfötterna. Kanske får kompositörerna så dåligt betalt att de inte känner något ansvar och därför fegar ur. Hur som helst är 00-talets bästa svenska soundtrack kort.

av Anders Annikas

Litteraturvetare och programredaktör på Cinemateket.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.