Det har uppstått en Twitterdebatt™ om den så kallade ”hemvändardagen”: är juldagssupandet ett lantisarnas skimrande privilegium eller bara en i vagöudunuföutin-minglandet tilltagande sorg över förgångna vänskaper? Therese Bohman står på den senare sidan, och citerade påpassligt poeten (och filmmanusförfattaren) Dorothy Parker:
Mitt land är tomt och ingen kvar
av alla dem jag kände
Det doftar ljuvt av rök som drar
från broarna jag brände
Diskussionen initierades av den förundrade stockholmaren Björn Wiman, som sammanfattar debatten här och efterlyser ”fler konstnärliga skildringar av hemvändardagar än den – i och för sig lysande – som finns i Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora.”
Jag försökte komma på om just juldagens heimat finns skildrad i någon svensk film, men kunde inte erinra mig någon. Men samtidigt, med tanke på att hela den svenska storfilmen känns som en enda stor terapisession om hemvändarproblematiken (Änglagård, Så som i himmelen, Masjävlar, till och med Arn) kanske det inte finns så mycket att tillägga med nån scen där den utflyttade mediemannen råkar hamna intill högstadiekärleken (utrustad med autentiska känslor och antagligen stora bröst) vid bardisken på Stadshotellet.
Imorgon åker jag hem till Öland. Jag ser fram mot att på juldagskvällen ta 106:an till Kalmar. Hoppas bara jag kommer in (det brukar bli fullt fort) på indiehemvändarnas Söderport så jag slipper betala 250 spänn för att gå på Ernesto.
