Nästan varje skrymsle av jorden har en kamera riktad mot sig. Men det finns platser som inte går att filma. I Vid sidan om tar Ann-Sofi Sidén en titt på ett ofilmat hörn – de tyska spädbarnsinkasten.

En ung kvinna skyndar fram som vore hon jagad. Hon bär ett knyte i famnen i vilket det finns ett barn. I bakgrunden skymtas återvinningsstationer och olika hålrum som leder tankarna till sophantering. Kvinnan kommer fram till ett sjukhus där hon lämnar sitt barn i en lucka.

Filmen är en del av Vid sidan om, videokonstnären Ann-Sofi Sidéns installation från 2007, som handlar om fenomenet Babyklappe – de väggluckor som sedan 2000 etablerats på ett nittiotal sjukhus i Tyskland för att förhindra barnadödande efter stora problem med mammor som tagit livet av sina spädbarn.

Införandet av spädbarnsinkasten medförde en stormig debatt i Tyskland. Kritiska röster talade cyniskt om återvinningstider där det finns inkast för allt möjligt oönskat; papper, glasflaskor och numera bebisar. Andra talade i historiska termer om en återgång till Medeltiden. Man hänvisade till 1100-talet då Påve Innocentius III tillät mödrar att lämna sina ”oönskade” bebisar på trappan till kyrkan eller till renässansen då man i Florens kunde lämna sina barn i en träcylinder som kallades ruota.

Hittebarnshuset i Florens byggdes 1419 och byggnaden räknas idag som ett av de främsta exemplen på arketektonisk ungrenässans. Arkitekten Filippo Brunelleschi brukar tillskrivas uppfinnandet av centralperspektivet – ett representationssystem som utgår från en ideal punkt där allting är synligt. Sidéns installation förvägrar oss en sådan punkt. Rummet är konstruerat så att man inte från någon plats kan få med sig hela verkets innehåll. Eftersom allt inte kan ses från en ideal punkt uppmanas åskådaren inta flera olika perspektiv.

Förutom filmen med mamman och barnet består Vid sidan om av två andra filmer. På en stolpe mitt i gallerirummet projiceras en film från insidan av spädbarnsinkastet, och på andra sidan stolpen visas en film från insidan av sjukhuset.

Filmen med kvinnan är i färg, medan den som utspelar sig i sjukhusmiljö är svartvit och framstår som mer kylig. När ett larm går kommer personal för att ta hand om barnet. Larmet går också i utställningsrummet. På sjukhuset sköts allting korrekt; kläderna som barnet kom in i tas av, barnet vägs och mäts och man sätter på nya kläder. De gamla slängs. De enda synliga spåren av tiden på andra sidan luckan kasseras. Alla länkar till tiden före raderas.

Filmen från själva spädbarnsinkastet kan upplevas som en stillbild. Men plötsligt när kvinnan i färgfilmen lämnar sitt barn i inkastet ser  man barnet sprattla i luckan. Förskjutningen från en projiceringsyta till en annan framkallar en stark känsla, en i det närmaste kroppslig upplevelse av separation. Bilden av luckan är liten i förhållande till de stora projektionerna och dess avskärmade yta och placering understryker barnet som ensamt och övergivet. Genom att barnet hamnar på ett annat ställe i rummet – avskild från filmen med kvinnan, förstärks känslan av att barnet är lämnat och avskilt från det sammanhang som tidigare var hennes liv. Det rumsliga glappet understryker förutom separationen mellan mor och barn också en avsaknad av en sekvens i avbildningen.

Luckan kommer att utgöra den punkt där barnets liv tar en ny vändning. Precis som tiden före kommer att försvinna i glömska gör även alla andra tidigare besökta platser det. Där och då, när en mamma lämnar sitt spädbarn i luckan, ligger platsen i skugga. Ingen ser, ingen registrerar vad som händer framför luckan eller vilka som är där.

Sidéns installation handlar om platsen där barn lämnas, om en plats där smärtan är så stor att det är omöjligt att rikta en kamera mot den verkliga händelsen. Hur skulle en dokumentär skildring kunna te sig? Det är ett ögonblick där det inte går att bli sedd, en händelse som sker i skugga, en händelse som tycks kräva efterkonstruktion för att kunna skildras. Sidén anlitar en skådespelerska som spelar kvinnan som lämnar barnet. Hon filmar en verklig plats, men konstruerar händelsen. Representationen av platsen och konstruktionen av händelsen blir till spår och frånvaron av en faktisk avbildning på platsen blir representationens blinda fläck.

I dagens mediesamhälle skulle man kunna tro att vi med vår tilltro till övervakning som lösning på så många problem inte lämnar utrymme för blinda fläckar, att det inte finns händelser som utspelar sig på offentliga platser som inte kan spåras. När Google Maps, Hitta.se och Street View hjälper oss att hitta varenda liten vrå på jorden är det lätt att dra slutsatsen att det inte är möjligt att befinna sig vid sidan om.

De tyska sjukhusen skulle kunna använda övervakningsutrustning. Men kring spädbarnsinkastet äger något rum som inte är etiskt möjligt att spela in eller avbilda. Frånvaron av kameror kan ses som en skugga, eller helt enkelt som ett uttryck av barmhärtighet. Ur ett sociologiskt perspektiv lyfter Sidén genom sitt verk fram frågor om ett samhällsproblem som man löser enligt metoder som både kulturellt och historiskt byggt på anonymt överlämnande. Ur ett medieestetiskt perspektiv fungerar Sidéns installation som en illustration över en samtida subjektsposition, hur vår tids uttryck tenderar att förutsätta instabila och flytande subjektspositioner.

När Sidén efterkonstruerar något oavbildningsbart visar hon på begränsningar gällande ett helt öppet synfält och omöjligheten i en ideal punkt varifrån allting är synligt. Hon problematiserar och avfärdar idén om ett stabilt subjekt med tillgång till det kalkylerbara genom att hon samtidigt visar upp att en del av fenomenet är förlagt till mörker eller i en dold vinkel. Ur detta perspektiv får spädbarnsinkasten exemplifiera en av vår samtida bildkulturs blinda fläckar.

Sidén, som på 1990-talet ägnat verk som QM, I think I call her QM och Who told the chambermaid åt övervakning låter i Vid sidan om övervakningen gestaltas mer genom sin frånvaro än i sin närvaro. Kvar finns en gestaltning av en konstruerad skugga, ett veck eller blind fläck.

Vilka är våra blinda fläckar idag? Ja, samtidigt som regeringar och statsapparater försöker konstruera blinda fläckar har vår möjlighet att fylla i glappen ökat. Närvaron av ökat antal privata kameror på offentliga platser försvårar total censur eller tystnad. Under OS i Kina 2008 visades platser upp i media som om där fanns mängder av människor. Men de som var på plats och filmade med sina kameror och telefoner kunde visa omvärlden att flera av dessa områden i själva verket varit avspärrade och folktomma.

Vi har idag goda möjligheter att utmana konstruerade skuggor. Uppenbarligen har vi både behov av blinda fläckar och att fylla i dem. I Vid sidan om ställer Sidén frågan: Vilka är vår tids skuggor? Vad säger det vi inte visar i bild om oss i varje tid?