Idag skriver jag om Michael Hanekes Det vita bandet i Expressen, lite med utgångspunkt i vad Kerstin Gezelius skrev om osynligt våld i sitt utmärkta Hanekesvep i DN häromveckan.
Att en svartvit, sparsmakad historielektion är populär hos kritikerna är kanske inte så oväntat. Malena Jansson i SvD ger en femma och invänder mot de som ser filmen som en Tredje riket-genealogi: ”filmen är så mycket mer allmängiltig än så – den handlar om alla barn i alla länder i alla tider.” I Sydsvenskan skriver en entusiastisk Michael Tapper Mattias Oscarsson att ”i händerna på de flesta regissörer hade Det vita bandet säkert blivit en plågsamt schablonartad historia. Men här är materialet förvaltat av en mästare i understatemen”.
Konstigast är Johan Cronemans recension i DN, där han menar att Gezelius redan skrivit allt som behöver skrivas om Haneke, istället ägnar han 1663 tecken åt att attackera Kjell Häglund och Per Perstrand på Weird Science, och skriver att ”Michael Haneke har alltid med Per och Kjell i sina filmer. I Det vita bandet tillhör de den generation under 1900-talet man känner mest skräck inför. Den tysta majoriteten.”
