Det var svårt att inte låta sig bli i alla fall lite provocerad när filmtidningen Cinema på sin redaktionsblogg häromdagen deklarerade uppfattningen ”att filmhistorien börjar någon gång kring decennieskiftet mellan 60-70-talet i den mäktiga snabbmatsnationen i väst” och frågar sig varför man som filmkritiker skulle vilja se Pansarkryssaren Potemkin.
Ett bra svar kom genast från David Bordwell, som bland mycket annat tar upp Eisensteins megaklassiker i en intressant historisk genomgång av ”koncentrationsklippningens” historia. Koncentrationsklippning är alltså det ryska namnet för att klippa till en tätare version av den tidigare bilden, med kameran placerad på samma ställe, istället för att som brukligt i det klassiska systemet klippa till en bild filmad från andra hållet (men på samma sida 180-graderslinjen).
En annan anledning att se Pansarkryssaren Potemkin är såklart att den är en snabb, kraftfull och väldigt snygg film om matroser som blir rasande över att köttet är ruttet.
