Det har varit väldigt tyst om filmutredningen här. Vilket dels beror på att vi varit upptagna med att göra klart nästa nummer (ute till månadsskiftet!), dels på att jag bara orkat skumma det 217 sidor långa dokumentet vid datorn (måste fixa bläckpatroner). Så mina tankar och åsikter är främst formade av andrahandsinformation. Till exempel förra veckans Kino där utredningen avhandlades och så Hynek Pallas som har tagit på sig ett uppdrag granskning av densamma.
Men det framstår i alla fall som tydligt att filmutredningen inte presenterar en filmpolitisk vision lika mycket som ett slags going concern. Frågan är ju inte om politik handlar om att vilja eller att kompromissa – det måste alltid till bådadera – men här har det bestämt blivit för lite av det förra och för mycket av det senare.
Visst är det som Hynek Pallas skriver i sin kommentar i Svenska Dagbladet idag: ”Den kulturminister som vågar driva detta skriver in sig i historieböckerna som arkitekt till de kommande 50 årens svenska filmpolitik.” Och med ”detta” syftar Pallas på ”en filmlag som ålägger alla, oavsett visningsfönster, att bidra”. Men som SFI-historikern Mikael Timm påminde om i Kino hade också dåvarande finansministern Gunnar Sträng en utslagsgivande betydelse för den nyskapande (men numera ålderstigna) finansieringsmodellen. Kan vi förvänta oss att Anders Borg visar filmpolitiken samma intresse?
