Furhammar om 00-talet

I det nya numret undersöker vi vad som hänt med svensk film under 00-talet. Vi passade naturligtvis på att rådfråga Leif Furhammar, filmprofessor emeritus, som redan inventerat alla föregående svenska filmdecennier i standardverket Filmen i Sverige. På bilden ovan tilldelas han en Guldbagge för ”särskilda insatser i svensk film” av Olof Palme år 1965. Nedan kommer hans svar på våra frågor.

Vad tycker du kännetecknar 00-talets svenska filmer i ett filmhistoriskt perspektiv?
Det viktigaste tror jag är att det blivit billigare att göra film för den som vill göra film billigt. Det mediala svängrummet har blivit större för den sortens film även om det inte syns så tydligt på biografernas besöksfrekvens. Det finns ju nya elektroniska ställen att visa rörliga bilder på nu för tiden. De publika framgångarna präglas fortfarande mest av det professionellt konventionella berättandet. Jag är själv invuxen i den gamla estetiken och har ofta väldigt svårt att sugas med av de nya mer eller mindre dogmaartade fasonerna i bild och dramaturgi. Men så händer sådana fantastiska saker som Ruben Östlunds De ofrivilliga, och då blir jag riktigt upprymd. Där är den nya friheten disciplinerad och målmedveten på ett sätt som jag gärna ser som ett konstnärligt kriterium.

Hur särskiljer sig 00-talet från tidigare decennier?
Bortsett från att Sandrews plötsligt gav upp sin position som ledande filmbolag så har ju de flesta förändringarna skett gradvis, det nya seklet är ju bara den flytande fortsättningen på 1900-talet. Det mesta som känns som typiskt 2000-tal var redan påbörjat tidigare. Stockholm förlorade ju gradvis sin gamla position som nav för produktionen i och med att Trollhättan drog till sig fler och fler inspelningar. Det var en följd av EU:s regionala omstuvningar. De gav bra med pengar. För Stockholms del var förstås utflykten till västkusten ren kapitalförstöring. Nu vänder väl strömmen tillbaka till huvudstaden. Det blir antagligen en dyr återflyttning.

Det har aldrig gjorts så mycket film av kvinnor och om kvinnor i Sverige som det här decenniet. Att man fortfarande ser det som något anmärkningsvärt är ju ett tecken på att könsmaktsordningen fortfarande behåller greppet om branschen – och kanske om kvinnorna.

Om du frågar om publikens sätt att bete sig på 2000-talet så var det också en kulmination på tendenser som varit i farten länge. Långt in på 2000-talet växte videomarknaden samtidigt som biobesöken minskade. Inte sedan första världskriget – alltså det första! – har svenskarna gått så lite på bio som nu, och är man road av åskådlig statistik kan det vara kul att veta att antalet sålda DVD- och VHS-titlar 2005 översteg antalet sålda biobiljetter. Sånt kan man läsa om i SFI:s verksamhetsberättelser.

Finns det någon film som känns ”typiskt 00-tal”?
En typisk film är ju en som inte särskiljer sig från de andra. Och då kanske man kunde utnämna någon av det femtio (man vet aldrig riktigt hur många de hunnit bli) Beck-filmerna till själva medianfilmen under 2000-talet. Du kan ta vilken som helst av dem. Ta Pojken i glaskupan. Den kan representera både sig själv och alla bra och dåliga kriminalfilmer med andra kommissarier som redan gjorts eller som är på väg. Och det slår mig plötsligt att jag tror att den där Beck-filmen nog är typiskt 00-tal också som sociologiskt och mentalt fenomen: här finns våld, livsångest och ett omättligt spänningsbehov, och jag är rädd för att det är en träffande diagnos på Sverige under det här decenniet.

Har det kommit något som är genuint nytt? Du skriver i Filmen i Sverige att elektroniska tekniken har inneburit nya och vidsträckta kontaktytor för videofilm. Har det digitala genombrottet inneburit något liknande för den rörliga bilden?
Elektroniken och digitaliserandet har inneburit en revolution. Det är de mest avgörande orsakerna till att det inte längre är så himla exklusivt och dyrt att göra film som förr. Det är inte bara stora bolag som har råd att producera lågbudgetfilm. Man kan också att den här revolutionen på några år gjort om hela det professionella arbetssättet på filmteknikens alla områden. Den gamla sortens klippbord har blivit museiföremål, nu behöver ingen över huvud taget hålla i filmremsan förrän filmen är färdig. Allt är datoriserat. Den där sensuella förnimmelsen av hantverk är borta. Och det är en vemodig saknad för en nostalgiker. Visst har det fått konsekvenser för redigeringen och rytmen och hela estetiken. Televisionens musikvideoteknik visade vägen till nya stilar. Självklart påverkades också berättandet. Herregud vad det gick långsamt förr! Och herregud vad det är skönt att vila i den långsamheten ibland!

Hur ser du på SF:s dominans på biomarknaden i ett historiskt perspektiv? Vilka affärshändelser har varit de viktigaste under 00-talet?
Man kan faktiskt säga att klockan vridits tillbaka 90 år till situationen som den såg ut när alla svenska filmbolag slogs samman till ett enda, Svensk Filmindustri. Det skulle för all del inte behöva vara så förfärligt med tanke på att monopolet den gången var tecken en storhetstid. Men den visade sig ju vara kortvarig. I dagens läge är det ödsligt med denna nästan totala brist på konkurrens. Så mycket makt samlad på en hand måste få skadliga konsekvenser också när despotin som i det här fallet är någorlunda upplyst. Den är till nackdel för filmarna, som är utlämnade till godtycket hos en enda bedömare. Och den är till nackdel för den publik som vill se mer än det kommersiellt självklara.

Det tändes ett hopp när Astoria Cinemas dök upp och köpte Sandrews biografkedja. Det kändes bedrövligt när de gav upp och måste låta SF överta hela rasket och i samma andetag lägga ner Astoria som man nyss tvingas lägga ner Röda Kvarn. Att se klassiska biografer förvandlas till gallerior är för sorgligt.

I Filmen i Sverige kritiserar du Filminstitutets efterhandsstöd. Hur ser du på den filmpolitiska utvecklingen sedan dess? Vad har regionaliseringen, efterhandsstödet och andra filmpolitiska reformer betytt för den svenska filmen? Vad är annorlunda från tidigare?
Jag har svårt att urskilja några riktigt avgörande nya grepp i styrapparaten och det tar för resten alltid förvillande lång tid innan konsekvenserna blir synliga. Målsättningen att satsa konsulentmedel på färre och bättre filmer är mer snusförnuftig än radikal.

För övrigt tycker jag att guldbaggarnas jurysystem måste göras om i grunden, så att man slipper skammen att en film blir övernominerad i alla kategorier och ändå blir utan utdelning i slutvändan. Som Så som i himmelen och De ofrivilliga.