I min text i dagens Expressen om High school musical-serien, Glee och nyinspelningen av Fame lägger jag märke till att amerikanska kritiker inte gillade att den nya Fame saknade den sociala kritik som fanns i originalet.
Det gjorde inte heller de svenska kritikerna, som trots att nyinspelningen rent nummermässigt är ganska lysande, sågade filmen brutalt. I DN skrev Jane Magnusson att regissören Kevin Tancharoen ”tagit allt som kändes äkta i originalet och skrubbat bort det med lut och stålborste”, och i SvD tyckte Karin Svensson visserligen att ”musiknumren är skönt skitiga” men menade samtidigt att filmen är ”för feg för att verkligen beröra”. I GP ansåg Jan Andersson att vi bör ”relegera dem allihop”, och i Sydsvenskan slog Michael Tapper fast att ”uppdraget har tydligen varit att städa bort de sista resterna av oroande realism, som utslagning, svärord, sex, våld, aborter och sociala skrankor – och liv.”
Jag gillade ju filmen ändå. Förutom att numren stundtals var elektriska var det väldigt snyggt och smart att vänta med att spela titellåten till eftertexterna, och bildsätta den med tjusigt typograferade skådespelarnamn. Som att det var skådisarna det var viktigt för att bli kända, inte rollfigurerna. Och då hade de ju lyckats eftersom de är med i Fame – filmens själva existens blir dess eget lyckliga slut. Gillar när filmer sträcker sig ut i det, eh, extradiegetiska landskapet sådär.
