Under sommarserierubriken ”Strändernas svall” går Mårten Blomkvist i dagens DN (inte på nätet) till angrepp mot de filmare som istället för att skriva ordentliga manus, intresserar sig för havet: ”När en regissör tar filmtid till att fotografera böljorna anar man att idéerna inte står på kö. Havsbilden svallar av falsk ödmjukhet.”
Jag kan inte tänka mig en estetisk utgångspunkt som står mig längre ifrån än denna. Varför måste man så tvunget berätta en gammal god historia, när man kan filma en våg (eller ett hus som rasar). Det är ju just den fantastiska återgivningen – och bearbetningen eller manipulationen – av fysiska skeenden som gör filmen till den mest intressanta konstarten. Att Day after tomorrow är en bra film beror väl delvis på den ironiska bihistorien med de amerikanska flyktingarna som försöker ta sig över gränsen till Mexiko, men ärligt talat är det inte manuset som är intressant. Det är bilderna på jättevågen som drar in över New York. Det är strändernas svall kring skyskraporna.
