Read more »" /> Read more »" /> Remix på litteraturmanifestet – FLM
Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 23 augusti 2009

Remix på litteraturmanifestet

Några författare publicerade igår ett manifest som tog avstånd från tre upplevt kassa tendenser i den svenska samtidslitteraturen. De vill istället satsa på gammalt hederligt berättande. Som en liten lek tänkte jag översätta och testa deras teser och åtgärdspaket på den svenska filmen. Kanske säger det något om filmklimatet också, kanske visar de på kulturkärlens ickekommunikation.... Read more »

Några författare publicerade igår ett manifest som tog avstånd från tre upplevt kassa tendenser i den svenska samtidslitteraturen. De vill istället satsa på gammalt hederligt berättande. Som en liten lek tänkte jag översätta och testa deras teser och åtgärdspaket på den svenska filmen. Kanske säger det något om filmklimatet också, kanske visar de på kulturkärlens ickekommunikation. Vi får se.

Så, de översatta teserna om litteraturklimatet, med kommentarer:

Det realistiskt förankrade berättandet har annekterats av kriminalfilmer och chickflicks.

Stämmer inte. Kriminalfilmen är visserligen dominant på marknaden, men chickfilmen existerar knappt i Sverige. Martina Haags Underbar och älskad av alla kom för två år sedan, men annars är tjejer-i-city ett relativt underutnyttjat produktsegment. Och i det svenska mainstreamdramat är det ytterst få filmer som inte är realistiskt förankrade, och berättade på ett traditionellt sätt.

Gränsen mellan den fiktiva och den självbiografiska filmen har suddats ut.

Stämmer lite. Filmer som Maggie vaknar på balkongen och En enastående studie i mänsklig förnedring hamnar någonstans mellan självbiografi och fiktion. Så det kan man väl kalla en trend.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl filmare som kritiker nästan helt satts på undantag. 

Stämmer inte. Nej, även om det finns ett par stycken formmedvetna svenska filmare, är en bedövande majoritet även av de konstnärligt anspråksfulla ute efter att ”berätta historier”. I vintras gick guldbaggen till en gammal hederligt berättad historia, Maria Larssons eviga ögonblick.

Vi kan alltså slå fast att filmlandskapet inte präglas av samma skyttegravar som litteraturen. Konfliktlinjerna går inte mellan experimentella formradikaler, kommersialiserad snabbfiktion och traditionella kvalitetsberättare. Således kanske manifestförfattarna skulle känna sig mer hemma i filmvärlden, där deras önskan att ”stilen och formen underordnar sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen” är uppfylld. Och den unga svenska filmen sysslar inte med några postmodernt ståuppiga formexperiment heller, utan letar snarare efter traditionellt mänskliga värden i en snabb värld, typ. Mer Walden än Lowden, om man tänker så.

Annons