När Jim Carreys dammige tråkmåns i Yes man inspireras av en livscoach och plötsligt beslutar sig för att säga ”Yes!” till precis allt blir hans privatliv mycket bättre. Han träffar plötsligt vänner, tjejer och gör roliga grejer som gör honom glad. Glada blir också de som ansöker om lån på banken där han arbetar – han säger ju ja till allt. Även om det i den dagsaktuella världsekonomiska situationen inte känns som ett självklart gott att ge frikostiga lån utan säkerhet, visar det sig i Yes man vara ett smart drag att låta pengarna arbeta.
Nästan lika frikostig med lånen var James Stewart i Frank Capras julklassiker Livet är underbart, precis som Walter Hustons bankdirektör i likaledes Capraregisserade finanskrisskildringen Panik (American madness) från 1932.
I en lång, lite filmografiskt tung men intressant artikel om Capra i nya numret av Filmrutan, lyfter Gunder Andersson fram de frikostiga bankmännen som ett exempel på det paradoxala i den Sicilienfödde feel good-filmarens liv och gärning. Capra gjorde flera filmer om godhjärtade män som kämpar för de fattigas möjligheter, i direkt konflikt med ett hänsynslöst storkapital. Samtidigt var Capra själv en reaktionär republikan, som anonymt angav kollegor under McCarthy-erans kommunistjakt – livrädd för att hans socialt medvetna filmer skulle få folk av tro att han själv var antiamerikansk revoultionär.
Andersson förklarar motsättningen mellan Capras radikala filmer och hans konservativa åsikter med att han helt enkelt hängde med i tidsandan. Under trettiotalets krisår skulle man vara vänster, så då gjorde han vänsterfilmer. När tidsandan svängde, följde Capra efter och hävdade att det bästa filmer han regisserat var propagandaserien Why we fight, som han gjorde som arméanställd under kriget.
Lite på samma sätt som många av Gunder Anderssons radikala kamrater under 70-talet nuförtiden skriver sånt här, alltså.
