Jag har flytt stan och cyklat på Öland idag. I Äleklinta pausade jag och läste Olof Lagerkrantz artikelsamling Mina egna ord i solen. Boken består av hans egna utvalda kultur- och ledarartiklar från åren 1952-75. Grundtonen är ganska främmande, det finns ett helhetsanspråk inför människans villkor som känns långt borta från samtidens finurliga high brow/low culture-tidsanda. En bra text är ”Massmördarens självporträtt” om Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss som förvandlade koncentrationslägret till en dödsfabrik. Under sina sista fängslade år skrev Höss en självbiografi där han förklarade att han var nöjd med sina gärningar och skulle dö med gott samvete. Lagerkrantz närmar sig den unika biografin (få massmördare är också skribenter) på ett självkritiskt och ifrågasättande sätt – det är i artiklarna som handlar om de stora frågorna hans stil kommer bäst till sin rätt.
Märkligare är artikeln ”Amerikansk TV och det fria ordet” från 1966 som inleds med att Lagerkrantz frankt konstaterar att ”Få människor förnekar att amerikansk TV är miserabel.” Televisionskedjorna har visserligen lyckats väl med att förmedla exceptionella händelser såsom rymdäventyr. ”Men det är vardagen i TV som är förfärlig”, menar Lagerkrantz, och fortsätter:
Ty betänk! Fyra, fem, sex, sju kanaler sänder samtidigt. I varje stund kan herr och fru Amerika slå över från en kanal till en annan. … kanske är det adekvatare att kalla det som sker i amerikansk TV mellan nio på morgonen och tio på kvällen – med vissa nyhetsavbrott – en mardröm i sockerkrokant, en helveteskrets där pinoredskapen hämtats från något stort jordiskt tivoli. Såptenorer sjunger om mor, lilla mor, frågetävlingsledare överlämnar med maskingjorda leenden orimliga pris till vinnare som gissat vad två gånger två är. Westernhjältarna utdelar en smocka per filmmeter, ropande efter högt föredöme: ”Jag ska lära dig att våld inte lönar sig!” De tecknade ankorna hoppar som djävlar upp ur tunnor och ned i mjölsäckar.
För Lagerkrantz är den amerikanska tv:n ”ett exempel på hur en ideologi kan leva vidare även på områden där dess applicerande leder till olycka och förfall”, genom en ”ideologisk eftersläpning”. Den fria marknaden leder till enfald – ”den enda frihet som återstår är TV-bolagens frihet att konkurrera ned varandra i rännstenen eller en bit under den.”
När man till exempel läser gamla Chaplin från samma tid handlar de ytterst sällan om vardaglig tv – skribenterna var för upptagna med auteurernas mästerverk för att analysera det vardagliga bildflödet. Därför är det extra roligt att se hur välformulerat upprörd man kunde vara på en radikal kultursida över ett sjukanaligt utbuds enfald. Tacka vet jag samtidstelevisionens sjuhundrakanaliga, eh, mångfald var det va?
