Diablo Codys (Juno) och Steven Spielbergs (Hajen) dramakomediserie United states of Tara handlar om Tara med dissociativ identitetsstörning. Om hur Taras alter egon – den utmanande tonåringen T, den gammaldags hemmafrun Alice och den öldrickande mansmannen Buck – kommer överens med hennes man och barn. Första säsongen har nyss avslutats i USA och visas senare i Kanal 5.
Den maniska popkulturplaceringen som blev så irriterande i Juno är mindre tålamodsprövande i United states of Tara. Det kan förstås bero på att jag tråkades ut av pratet om punkbootlegs i den förra men känner igen mig när sonen i familjen tittar på GW Pabsts Pandoras ask på sin laptop i den senare.
Den modernt avspända attityden går däremot igen. Både make och tonårsbarn är förstående och stöttande, även om det är lite påfrestande när en oberäknelig mamma plötsligt förvandlas till T som stöter på ens flirt. Eller till Alice som tvättar ens mun med tvål för att man svär.
Den bara vanliga familjen har länge varit på tillbakagång i amerikansk tv. Nu krävs det ytterligheter för att utvinna något ur familjedynamiken. Om inte fullskalig maffiaverksamhet som i Sopranos så åtminstone metamfetamin- eller gräsförsäljning som i Breaking bad respektive Weeds. Eller mindre kriminella omständigheter – åtminstone i vissa delar av världen – som månggifte i Big love.
Precis som i alla övermogna produktkategorier är det viktigt att differentiera sig. Vilket gäller verkliga familjer i lika hög grad som tv-diton. Att vara en annorlunda familj är idag knappast värre än att bara vara en vanlig familj. Eller som den förståndige sonen tröstar Tara efter en jobbig omvandlingsprocess: ”Det är tack vare dig som vi får lov att vara intressanta.”
