Förra våren bloggade Jacob lite skumt om att han inte hade sett Hou Hsiao-hsiens Le voyage du ballon rouge. Nu har jag sett både Hous lågmälda ballongdrama, och den film som han har remixat: Den röda ballongen från 1953 av Albert Lamorisse (finns som lowres på Google video). Ballongen är ett tacksamt men farligt motiv. Den är vacker både i bild och som metafor, men hotas ständigt av det Puh-filosofiskt banala och estetiskt klichéartade. Är det ok att filma en röd ballong i en stad, mest bara för att det är dekorativt? Eller blir det kitsch per automatik?
Något gör i alla fall att de här filmerna, som ju bygger på den röda färgklicken, inte känns som platt-tv-reklam à la Sony Bravia eller idélöst effektsökande à la Sin City-läppstiftet. I fallet Den röda ballongen är det nog mest att filmen är så gammal att den initiala (och inte försäljarmotiverade) fascinationen för färgfilmen lyser igenom, men hos Hou finns en genomgående medvetenhet om det potentiellt supertöntiga i att filma en röd ballong, som gör att han oftast undviker de mest påfallande effektiva bildlösningarna, och ofta låter ballongen bara skymta lite bakom smutsiga fönster.
Fast ibland smäller han upp en Paris-panorama med en guppande ballong. Jag fattar att många säkert hatar det, men jag håller med Jacob. Fint.
