Inför Soundbombing 20081102 (som jag tipsade om här) har Andreas Gavell-Mohlin konstruerat en penna, som istället för att utsöndra färg utstöter ljud. När filmens maskerade huvudperson tar av korken börjar pennan brumma lite, och när han drar den mot en vägg så vrids volymen upp till nåt slags elektriskt oljud. I filmen skyndar mannen runt i stockholmsnatten längs en hemtam graffitirutt. Vant taggar han tåg, tak och väggar med sin ljudpenna.
Om NUG:s omtalade vandaliseringsbalett var filmiskt intressant, så är Soundbombing 20081102 mest idémässig, i det att den lyfter fram skillnaderna mellan det gemensamma visuella och audiella rummet. Vi accepterar att hela städer är tapetserade med fula skyltar, men reklamjinglar i tunnelbanan och längs Drottninggator och Avenyer känns nog för de flesta som en väldigt provocerande idé. Däremot framstår ljudgraffitin, sin provocerande ljudblandning till trots, som ganska gulligt harmlös i sin förgängliga situationsbundenhet. Det som är lite trist med Gavell-Mohlins film är att han valt att låta vandaliseringsrundan utspela sig på traditionsenlig natt. Det medför att det inte är så många där som hör pennan flyga över stolssäten och väggar. Hade varit mer utmanande om han omfamnat det spektakulära, och börjat klänga runt i en tunnelbanevagn där det faktiskt satt någon.
