Filmen och psykoanalysen är barn av samma tid. Från början hade de inte mycket gemensamt: den första filmkameran undersökte anatomi och inte psykologi. Freud var inte heller något filmfan, faktum är att han aldrig såg någon mer än den västernfilm som blev hans första. Sedan dess har 1900-talet utnämnts till filmens århundrade och psykoanalysen blivit offentligt utmobbad.
Psykiatern Sharon Packer undersöker syskonbanden lite närmare i Movies and the modern psyche och visar bland annat på filmens genomslagskraft i synen på psykiska tillstånd och vad man ska göra åt dem.
Filmen hålls ansvarig både för psykoanalysens uppgång och fall. Men framför allt uppgång. Med ljudfilmens genombrott kom pratig psykoanalytisk terapi att bli så vanlig på film att den framstod som den enda psykologiska behandlingsformen. Freud var dock inte tacksam för gratisreklamen. Han riktade som bekant fokus mot drömmar, men var inte intresserad av drömmens estetik utan tolkningen av den och avfärdade filmen som ett ytligt bildmanus utan mening.
Och frågan är om inte filmisk psykologi ibland förvillar mer än den förklarar. Den dramaturgiskt tacksamma diagnosen multipel personlighetsstörning är mer eller mindre en ren filmprodukt – populär på duken men alltjämt omstridd. Kanske är bokens splittrade, sensationsbetonade fokus en spegling av filmvärldens psykiska åkommor. Vanlig hederlig ångest, depression, borderline-problematik och andra lite mer normala sjukdomar nämns inte ens.
