I nummer fyra skrev jag en lång text om hur det funkade i tre intressanta svenska filmbolag. Ett av dem var St Paul (som producerat bla Darling), och deras affärsmodell gick ut på att tjäna massa pengar på reklamfilm och sen göra långfilmer utan stress. Nu har nästa reklamfilmsbolag slagit in på långfilmsstigen: Acnes Flickan, ett sommarlovsdrama om ensamhet och lögner, fick premiär igår på Zoo palast.
Flickan är en barndomsskildring från åttiotalet, vilket jag antar lär blir en trend framöver, med tanke på de yrkesverksamma regissörernas förändrade ålderskurva. Skönt att slippa femtiotalsnostalgin (och scenen med den unga pojken som hör rock första gången) såklart, men frågan är om det inte åttiotalsskildringarna riskerar att bli lika enerverande i längden. I alla fall om det blir lika mycket mjölkpaketsfetischism som i Flickan. Och i alla fall om denna fetischism inte är lika skickligt utförd som i Flickan – filmen är säkert bildberättad och fantastiskt fotograferad. Även om det romantiskt sommarlovsbleka motljuset ibland spatserar på en tunn linje mellan Carl Larsson-svenskhet och tvättmedelsreklam så klarar det sig i alla fall nästan alltid.
Jag kände mig länge lite kluven till filmen, men när luftballongen varslas med en tagning från luften, men inte själv dyker upp i bild förrän lite senare, blir jag övertygad. Bra (barn)film.
