Jag föredrar nog egentligen Brad Pitt i mer utagerande roller (som i Burn after reading och Fight club) men hans grekiska gud-ansikte är onekligen klippt och skuret för Benjamin Buttons otroliga liv, filmen om pojken som föds russin och dör bebisslät.
Pitts rollfigur säger inte mycket av värde – hans försynta sydstadstatsmummel för snarare tankarna till Forrest Gump – men ansiktet är tillräckligt iögonfallande för att stänga av öronen. Tack vare fantastisk cgi går det att ana Pitt redan i Buttons ansikte som liten pojke, när han sitter vid middagsbordet på ålderdomshemmet, i den artritplågade kroppen, och grimaserar (så söt!). Redan då vet vi att vi kommer få följa Pitts ansikte baklängesåldras. Undan för undan föryngras kroppen och jag försöker hela räkna ut hur gammal han är, både i levnadsår och kroppsår. 1939 – 1918 = 21 år! Och kanske 60?
En tråkighet är att Pitts mimik stelnar ju mindre cgi-ålder som appliceras och framåt tidiga medelåldern är ansiktet plötsligt stumt. Och ett annat faktum börjar vålla huvudbry: Pitts tidlösa ansikte. Hur gammal är han egentligen? Enligt passet fyller han ju 46 år i år, men han har så länge jag kan minnas alltid sett lika gammal eller rättare sagt ung ut. Så under ett par decennier av Benjamin Buttons liv är det klurigt att leta ledtrådar i Pitts ansikte. Vi får hålla öronen öppna efter tidsangivelser och söka med blicken efter tidsmarkörer.
Men sen – grande finale. Cgi-gränsen är nådd, längre nere i åldrarna vågar filmskaparna inte krypa. Hur gammal ska kroppen vara här? Tanken svindlar, men kanske tonåring. Ändå ser Pitt exakt ut som den blonde äventyrare han spelade i Sju år i Tibet – när han var 34.
Uppdatering:
-Hynek Pallas är mer övertygad och uppskattar Forrest Gump-referensen.
-Michael Tapper är desto mindre övertygad och ser ett vykort utan innehåll.
-Kerstin Gezelius tycker mittemellan, precis som jag.
