Jag har skrivit en text till nästa FLM om blindhet och film, som tangerar ämnet syntolkning. Samtidigt har jag bekantat mig med den ganska nyutgivna Eric M Nilsson-boxen. Den är fantastisk såklart, men det som är slående är hur mycket hans filmer påminner om en syntolkad dvd.
Flera av Nilsson-filmerna centreras kring motsättningen mellan bilden och ordet. Vi får se en bild på en fågel, samtidigt som berättarrösten säger ”en fågel flyger”, eller något i den stilen. Det började med Passageraren, som var en parodi på den franska nya romanens punktlösa ordflöden. Ett snabbt bildflöde kombineras med en berättarröst som lika renons på andningspauser beskriver vad som finns på bilderna. Vad som startat som parodi blev ett effektivt verktyg för att illustrera sprickan mellan bilden och ordet, och ett återkommande grepp i Nilssons filmer. Vi ser en bild, och en röst beskriver vad som finns på bilden. Men orden blir alltid banala, reducerande. I sprickan uppstår dels ett stort frågetecken, dels ett entydigt ställningstagande mot alla som säger att ”man inte kan få in en hel bok i en film”.
Sen nu när jag gjort research för det lilla blindhetsreportaget har jag kollat lite på syntolkade filmer. Ett exempel på nätet från syntolkningsbolaget Tundell och Samsons hemsida är det här (direktlänk, 4,4MB) klippet från Wallander – Brandvägg. I en dialogfri scen där Wallander smyger in i en lägenhet beskriver berättarrösten vad som finns i bild. I jämförelse med Eric M Nilssons strategi är rösten mer fokuserad på skeenden än objekt (”Wallander kommer in i hallen” istället för ”En man i en hall.”), men likheten är ändå slående. För en seende är det bristen och sprickorna som blir tydliga. ”Det är fullt av kartonger och dunkar i lägenheten”, säger syntolken. Men det är också gula tapeter, det är trasmattor och ett starkt sidoljus!
Givetvis har syntolkade filmer ett extremt stort värde för synskadade svenskar. Men för en seende framstår de lite som poststrukturalistiska experiment.
