Först och främst: drakscenerna i Flyga drake är helt underbara. Färgglada pappersrutor som flyger omkring i oskuldsfulla Top Gun-bataljer över Kabul i inledningen. I avslutningen flyger de över en kalifornisk park. Bara de två scenerna gör det värt att se filmen, eller ja, att se de två scenerna i alla fall. Tidkoder: 0:24:30 samt 1:58:10.
Filmen har ändå ett problem. När huvudpersonen Amir, plågad av dåligt samvete för gamla oförrätter, återvänder till Afghanistan från sin amerikanska exil är det talibaner överallt. De stenar ett otroget par på fotbollsstadion och en av dem säger till Amir att de har infört lag och rättvisa efter kommunisternas vanstyre. Amir svarar sammanbitet ogillande att han minsann sett talibanernas version av lag och rättvisa.
Probemet då? Jo, Amir tar ju fullt rimligt avstånd från talibanernas förmoderna vågskålsmoral, där ett fel rättas med ett fel på andra sidan. Öga och tand och sten. Samtidigt grundar sig filmens egen moral i samma värderingsfundament. Som barn svek Amir sin bästa vän när han behövde honom som mest, och lät honom bli misshandlad och våldtagen av en mobb av femtonåriga soon-to-become-talibaner. Genom uppväxten plågas Amir av minnet, och när han återvänder till Afghanistan är det för att sona detta brott. Och försoningen kommer, efter att Amir själv blir misshandlad av samma gäng inför ögonen på den nu döda kompisens son. Vågskålarna utjämnas, och filmen kan sluta lyckligt efter att Amir blivit sönderbankad för gamla synders skull. Att en konflikt (narrativ eller militärisk) kan lösas först när alla har lidit lika mycket är, inte minst med tanke på dagens islamo-amerikanska relationer inte ett särskilt hållbart förhållningssätt. Bättre än den tunga vågskålsmoralen vore en drakarnas moral, rörlig och flexibel, men fast förankrad i en övertygelse om att den enda vägen är upp.
