Har precis slagit mig ner i pressrummet efter att ha flytt från visningen av filmen Eldorado, inget gott att säga, så jag håller tyst. Istället tänkte jag berätta lite om vad jag sett de senaste dagarna som faktiskt är värt att nämnas.
Tokyo Sonata: Igår kväll satt jag längst fram i Salle Debussy, den näst största salongen, med en sned nacke som gjort sig påmind hela dagen. Men det gör ingenting, för Kiyoshi Kurosawas Tokyo Sonata är det bästa jag sett sedan jag kom hit, kanske till och med det bästa jag sett i år. Så otroligt vacker, omvälvande och samtidigt så lågmäld. Det handlar om en familj som sakta faller samman när mannen förlorar jobbet och börjar hänga i kostym och slips vid Tokyos soppkök hela dagarna för att upprätthålla illusionen av att han jobbar. Filmen är hela tiden lite obehaglig men samtidigt varm och har en ruskigt sentimental slutscen som i alla fall jag köper fullt ut. Slänger med en bild.
Tony Manero: Festivalens hittills största fullblodspsyko. En femtioårig, socialt handikappad Saturday Night Fever-fantast som klär ut sig till Tony Manero, dansar och slår ihjäl gamla tanter. Stor feel-bad-varning! Känner mig fortfarande smått illamående när jag ser filmaffischen, där han poserar som Travolta i totalt mörker, bara upplyst av en liten discokula. Med mord i blicken.
Vicky Cristina Barcelona: Riktigt charmig dussin-Allen. Men man drar på munnen hela tiden och skrattar också ganska ofta när Scarlett Johansson åker på sommarsemester i Barcelona för att komma på vilken hobby hon ska fylla sitt liv med. Filma, fota, måla eller bara hänga med andra som gör såna saker. Arbete för pengar är som vanligt inte aktuellt, det är ju ändå Allen. Roligast är Javier Bardem och Penélope Cruz som två ego-konstnärer som än gång varit gifta, älskar varandra men inte står ut att umgås. Dom spelar båda över just precis lagom. Hoppas att det blir fler filmer tillsammans.
