Lånade den lilla Olof Lagerkrantz-boken Om konsten att läsa och skriva igår. Eftersom jag just kom från ett filmupptaget redaktionsmöte, läste jag den med ett slags jämförande metablick – längs med texten om att läsa och skriva flyter en annan, tänkt text – om att se film och filma. Som avsnittet om att läsa om, och att läsa om tills man kan texten utantill. En film går ju aldrig att lära sig utantill, det är för mycket information. Kanske kan man lära sig några replikskiften från Pulp Fiction och några roliga skämt som reser sig som en trampad kratta i nästa scen, men att memorera all information i en film, det går bara inte. En endaste bildruta på en komprimerad dvd är liksom 720 x 576 = 414 720 pixlar med info. En autistisk Dustin Hoffman skulle inte ens klara av att memorera nedre hörnet.
Lagerkrantz menar att skillnaden mellan att läsa en roman första och andra gången är att första gången är det spännande för att vi inte vet vad som ska hända, medan andra gången är det ”som att läsa en döds biografi eller se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det”. Obekymrade över gåtornas lösning kan vi njuta av nuet.
Häromdagen såg jag Truffautfilmen Älskar – älskar inte. Den kändes lite så, som en film man ser om även om det är första gången man ser den. Den följer exakt den romantiska komedins tydligt definierade vändningar, så man kan enkelt gissa vad som kommer hända, men struntar i att skapa dramatiska kurvor och njuter istället av nuet, den enskilda scenen. När Jean-Pierre Leaud jobbar med att färga vita blommor röda, när han efter ett karriärslyft jobbar med att manövrera radiostyrda båtar, och de underbara bilderna i inledningsscenen, när kameran glider med Claude Jades fötter i en promenad på stan. Sådana små bagateller. Den uttjatade intriguppbyggnaden är inte enerverande utan befriande. ”Vi behöver inte skynda oss för vi vet fortsättningen.”
