Vissa filmer har det tänkts så mycket kring, att det knappt finns något kvar att tänka. Vem orkar med en ny analys av Psycho, 2001, Persona eller Den andalusiska hunden när det redan idag känns som att man vistas lika mycket i analysmodeller som i själva filmen när man ser dem? Svaret är Peter Glas, som har skrivit en märklig liten bok enbart tillägnad just Den andalusiska hunden. Boken börjar med en kort kontextualisering och anekdotsamling, följs av en skriftlig genomgång av filmen, en visuell genomgång av filmen (varje ”händelse” i filmen representeras med en tryckt bild) och slutligen en medföljande dvd med filmen i sin helhet. Någonstans däremellan syns en genomgång av hur filmen tidigare blivit analyserad. Tankarna staplas på varandra:
Enligt Philip Drummond handlar filmen om manligt begär och manlig frustration. Kvinnan är motvillig att möta mannens kärlek och allt slutar därför i absurditet och nihilism.
Enligt Jean Vigo är filmen ett socialt medvetet konstverk som gör upp med fegheten det makabra hyckleriet i samhället.
Cyril Connolly anser att filmen uttrycker att kärleken och lyckan är utom räckhåll i vår tid och att världen är på väg mot kaos.
Enligt Artur Lundkvist handlar filmen om livets hämmande krafter, om den fjättrade eros, om den tillbakaträngda och förnekade libidon.
Och så vidare. Enligt Raymond Lefèvre, enligt Rune Waldekranz, enligt Peter Williams Evans, enligt Christian Braad Thomsen… Mest verkar alla hålla med varandra, ändå är de uppspaltade sentenserna roliga att läsa som stilistiska provkartor. Lite fånigt blir det dock när Glas slutligen själv ska framhålla sin tolkning, när den inte heller skiljer sig så värst mycket från de andra (”en elaborerad resonerande gestaltning om hur individens djupgående frustrationer i det moderna samhället hänger samman”). Hade hellre sett boken som den redaktionellt omarbetade citatsamling som den är dessförinnan. Men well, som Kristoffer Noheden påpekar, sedd som en ambitiös dvd-utgåva är den beundransvärd.
