I texten om Arn, blockbusterns framtid, publiken och nya medier i första numret, berörde jag bland annat situationen och ställningen för dagens filmkritik(er). Ni vet, gamla arenor för filmdiskussion, -debatt och, ja, -konsumentupplysning utmanas, kompletteras och/eller ersätts av nya arenor.
På andra sidan Atlanten diskuteras just nu flitigt filmkritiken i framtidens medielandskap, detta efter att Nathan Lee fått sluta på Village Voice till följd av personalekonomisk åtsnörpning. I ett öppet mail till kollegor skriver han: ”And so I am, as they say, ’looking for work,’ though presumably not as a staff film critic as such jobs no longer appear to exist.”
På The Reeler finns förutom gnabb också en del intressant att läsa bland utvikningarna och sidospåren i kommentarstråden. Se även här och här.
Förra året var det en del prat om svensk filmkritik, bland annat i Obs. Då handlade det väl i och för sig mer om kritiken i sig än om arbetsvillkoren för dem som formulerar den, även om det förra såklart hänger ihop med det senare. I Sverige är den fast anställde heltidsfilmkritikern också redan sällsynt. Läs gärna flm-skribenten Charlotte Wibergs ”Filmkritik i svensk dagspress” i antologin Solskenslandet som kom för något år sedan.
Mer om filmkritik blir det i vårt sommarnummer.
