fbpx

Skräckkapplöpning


Slashervågar, gotsmink och ängsligt ironisk tortyr. Mattias Löwhagen ser en samtida skräckfilm med rekordhög omsättningshastighet på skrämseltaktiker.

Skräckfilm finns överallt. Olika serier och subgenrer avlöser varandra på bio och dvd. Nya versioner av klassiska filmer kommer på rad och deras åldrade upphovsmän plockas fram, dammas av och sätts i arbete. Skräckfilmen tycks må riktigt bra. Men genrens höga profil är en relativt ny företeelse. I början av 90-talet hade skräckfilmen tydliga problem. Gotisk romantik var stämningen för dagen, med dekadenta men nobla vampyrer som filosoferade kring sina fördömda liv. Anne Rice hade rönt stora framgångar med en romansvit och Hollywood serverade en trist stjärnbeströdd version i En vampyrs bekännelse. Tidigare hade Francis Ford Coppola tagit sig an originalet i Bram Stoker’s Dracula, en vacker om än inte särskilt skrämmande film.

Skräcken förde en tynande tillvaro och levde mest på gamla lagrar. 80-talet hade stått för betydande framgångar, men när en ikon som John Carpenter återvände till genren efter en misslyckad komedi (Den osynlige mannen) blev resultatet den förvirrade I skräckens skugga. Populära skräckförfattares verk resulterade i besvikelser som Sömngångare (Stephen King) och Nightbreed (Clive Barker). Det var knappast bättre utanför USA. Visserligen fanns det kvaliteter i italiensk post-giallo som Dellamorte Dellamore och i Peter Jacksons nya zeeländska Braindead, men det var på komedifronten. När Jackson försökte sig på en karriär i USA blev resultatet överproducerade spökfilm med Michael J. Fox i The Frighteners. Därefter fick han inte göra något i Hollywood på många år.

Det första tecknet på en nytändning kom 1996 med Scream. Som historia betraktat var den visserligen inte så mycket att hurra för. Men Scream förhöll sig till sina rötter på ett sätt som innebar ett välbehövligt brott med det gamla och öppnade nya vägar framåt. Wes Craven kommenterade skräckfilmen öppet och straffade de som inte kunde dess logik och historia. Leken med metaperspektiv var tidstypiskt 90-talsironisk och samtidigt en uppenbar kärleksförklaring till genren. Det var precis rätt paketering för en modern publik. Skräck var plötsligen högsta mode igen.

Utvecklingen direkt efter Scream var både hastig och märklig. Trots att filmen drivit hårt med slasherfilmens konventioner var det just denna genre Hollywood satsade på. Jag vet vad du gjorde förra sommaren kom 1997, en film som skulle ha varit omöjlig utan Scream men som totalt ignorerar att föregångaren existerar. Här är det på nytt bildsköna amerikanska ungdomar som agerar vettlöst och mördas en efter en. Den enda ironi man kostade på sig var när man kommenterade fenomenet med skendöda mördare i titeln på den obligatoriska uppföljaren, Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren.

Vågen av stereotypa slasherfilmer räckte inte till för publikens skräckbehov. Det krävdes något smartare, något som ledde vidare. Daniel Myrick och Eduardo Sánchez kombinerade Cannibal Holocausts pseudodokumentära styrka med effektiv marknadsföring och The Blair Witch Project blev en stor ekonomisk succé. Men på nytt följdes framgång av blek uppföljning, bland annat i svenska Det okända. Det var lite för enkelt att springa ut i skogen med en kamera och stilen fick snabbt en stämpel som billigt skräp. Att The Blair Witch Project kom samtidigt som en rad andra DV-projekt, bland annat Dogme 95, bidrog också till att filmen åldrades fort.

Genrens sökarljus bytte fokus igen och igen, allt eftersom åren rullade på. Sobra spökfilmer kom och gick i The Others och Sjätte sinnet. Asiatisk skräckfilm gjorde effektiv entré med Ringu, ytterligare en metafilm som vet att man tittar på skräck och vänder denna kunskap emot publiken. Genombrottet ledde till en våg av asiatisk teknofobi och tragiska barnspöken i filmer som Pulse, Ju-on och Dark Water. Nya tider innebar nya hot och Danny Boyle plockade upp zombiefilmen som en mörk hemlighet från ett forskningslaboratorium i 28 dagar senare. Nu sprang zombien. Det var bråttom på något sätt. Snart gjordes en ny version av Dawn of the Dead och genrens fader George A. Romero kom tillbaks själv med Land of the Dead och Diary of the Dead.

Genom de många snabba mutationerna försvann snart det mesta av den distans som signalerat skräckgenrens återtåg. Idag syns den mest som enstaka ironiska kommentarer yttrade inom ramen för mycket traditionella scenarion. Utan att blinka görs istället nyversion på nyversion av äldre skräckfilmer. Genrens ivriga återvinning får det mesta att blekna. Utöver Dawn of the Dead har filmer som Day of the Dead, The Texas Chainsaw Massacre, The Amityville Horror, The Hills Have Eyes, Halloween, Omen, Dimman, Liftaren, The Wicker Man, House of Wax och Ondskans hus fått moderna kloner. Fler är på väg.

Skräckfilmens utveckling på senare tid handlar allt mindre om nya subgenrer att hitta eller återupptäcka. Det mesta har redan gjorts, kopierats och ska göras om. Gradvis har istället ett fokus på allt blodigare skräck tagit över, i syfte att profilera sig på en mättad marknad. Tortyrskräcken har sina rötter i den franska nybrutala film som växte fram i slutet på 90-talet, där regissörer som Gaspar Noé, Claire Denis och Marina de Van varit tongivande. Tydliga kopplingar finns också till asiatisk extremskräck som Tetsuo och Audition. Men till skillnad från sina subversiva rötter känns tortyrskräcken mest som en återvändsgränd. För vart ska filmserier som Hostel och Saw ta vägen? En kapprustning i blod kan de aldrig vinna. Hostels ängsliga ironi och Saws seriemördarklyschor representerar också mycket av det sämsta inom genremedveten film. Referenserna har blivit bekväma och ett tecken på fattigdom. Snart kommer något nytt.

Film följer inte någon naturlig eller logisk utveckling, lika lite som andra konstformer. Det finns andra genrer som i likhet med skräck kan peka på skiftande popularitet och ständiga pånyttfödelser (västernfilmen är ett exempel). Men skräckfilmen står ändå ut. Trots betydande kommersiella framgångar har den fortsatt svårt att åtgärda sin låga status. Den ses ofta som något lite billigt, nästan fult. Skräck möter en instinktiv reaktion, både socialt och psykologiskt. Att bli skrämd är att vara maktlös, att tappa kontrollen för en kort stund. Som få andra filmgenrer kan skräck reduceras till just denna enkla funktion. Lyckas den skrämma oss är den framgångsrik, annars inte. Det är egentligen bara pornografi som har ett lika enkelspårigt fokus på drifter. Överlevnad och reproduktion går djupt.

Det som kommer för nära måste hanteras. Skräck stämplas som omoralisk och döms ut till filmens bakgård. Det blir legitimt att strunta i den. Men ett minst lika effektivt sätt att desarmera det skrämmande är att förlöjliga det. Skrattet är skräckens fiende och skräckkomedin rycker regelbundet ut i detta uppdrag. Den nya slashervåg som startade med Scream fick en följeslagare i Scary Movie (vars arbetstitel var Scream If You Know What I Did Last Halloween), en film som i något slags metafilmiskt skolexempel parodierar en parodi. Sin tagline till trots, ”No mercy. No shame. No sequel.”, har Scary Movie följt den moderna skräckfilmen i flera versioner. Genrespecifika komedier finns också, som Shaun of the Deads tackling av zombiefilmen.

Skräckfilmen kan inte stå stilla utan måste röra på sig för att överleva. Även om den görs med känsla och eftertanke (vilket inte är alltför ofta) slår avtrubbningseffekten till när den upprepat sig för mycket på kort tid. Efter fyra vitsminkade barnspöken har det femte inte riktigt samma styrka. Denna rastlöshet leder i bästa fall till innovation, men det är lättare att kopiera något som fungerat tidigare. Det måste bara vara tillräckligt länge sedan. Så rullar cirkeln vidare. Skräckens låga status spelar filmbolagen i händerna. Genren är på något sätt försäkrad mot kritik och kommer undan med sådant som få andra skulle våga sig på.

I överlevnadsstrategin ingår även att infiltrera annan film. Samtidigt som gamla mästare kämpade i motvind under det tidiga 90-talet växte sig seriemördarna starka på bioduken. Filmer som Seven och När lammen tystnar håvade in priser, men vad är egentligen Hannibal Lecter om inte en klassisk skräckfigur? Han bor till och med i en fängelsehåla. Med mördare som är intelligenta, sofistikerade och charmiga och en stil som är mörk och gotisk är det bara slängkappan som fattas för att den moderna vampyren ska vara komplett.

Nödlösningar av detta slag beror på att skräcken aldrig riktig lyckats kombinera sin roll som outsider med ekonomisk framgång. Flera försök att överbrygga klyftan har misslyckats, som Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez projekt Grindhouse. Film som är ny och påkostad men vill verka gammal och billig saknar trovärdighet. Subkulturen kring skräckfilm har överhuvudtaget ställt sig förhållandevis sval till genrens ökade marknadsandelar på senare år. Det blir problematiskt att vara rebell när man har Hollywoods drakar på sin sida. Istället kanoniserar man gamla hjältar och slår vakt om sådant som inte längre är kulturellt gångbart, som mondofilm. Bekväma moderna konventioner (kanske särskilt digitala effekter) döms också hårt från fanhåll.

Ser man till filmhistorien ligger det nära till hands att argumentera för att skräcken slår bäst ur underläge. För mycket fernissa sätter dess krafter ur spel. Skräckkulturen har på detta sätt blivit ovanligt mottaglig för indieprojekt, där det ständigt finns rykten och förväntningar kring nya filmer. En liten okänd titel som gått upp på någon obskyr festival är den idealiska kandidaten. Entusiasmen går det inte att ta fel på, men inte heller att det blir många besvikelser. Skräck är tyvärr mycket attraktivt för amatörer utan idéer och talang. Att skrämmas är enkelt.

Outsiderrollen blir ofta ett hyckleri. Det tydligaste exemplet på detta är den extrema indieskräcken. Tortyrskräckens popularitet har skapat ett utrymme för att vara det som är värst. Marknadsföringen av moderna titlar som Mordum, Chaos och Murder-Set-Pieces känns igen från 70-talets exploitationfilm: Vi är äckligast, kolla på oss om du törs. Med en genrepublik som vill återta positionen som motkultur är budskapet lätt att sälja in. För lätt kanske, då det enda man kan visa upp är en rad tröttsamma effektsökerier. Intressantare är istället indieskräcken när den nischas ännu hårdare, som i The H.P. Lovecraft Historical Societys eleganta stumfilmshyllning The Call of Cthulhu från 2005.

I jakten på nya guldkorn letar sig skräckfans gärna långt bortom traditionella marknader. Flera av de mer lovande genombrotten på senare tid har kommit från länder som inte brukar förknippas med genren (åtminstone inte på senare år). Här finns exempel som franska Haute tension av Alexandre Aja, fransk/rumänska Them av David Moreau och Xavier Palud och australiska Morden vid Wolf Creek av Greg Mclean. Att en amerikansk ikon som slasherfilmen förnyas i Frankrike kan tyckas ironiskt, men egentligen är det inte så konstigt. En film i 20-miljonersklassen som Haute tension skulle aldrig släppts fram i Hollywood utan en rad ingrepp mot dess originalitet.

I drömfabriken är man inte dummare än att man fattar när man blivit omsprungen. De stora bolagen är ständigt på jakt efter genretalanger och såväl Aja, Moreau, Palud och Mclean är numera kontrakterade av amerikanska bolag. Samma globala skräckmarknad som ser till att nya talanger lätt kan dyka upp är på detta sätt lika effektiv när det gäller att slå undan benen för nyskapande. Det finns alltför många exempel på hur löften köps över och slits ut på skräp. Jaume Balaguerós karriär efter den suggestiva De namnlösa är bara ett av många talande exempel. Sedan är det en annan sak att ett lönekuvert från Hollywood är precis vad flera debutanter hoppas på. En film som Them, med sina till bristningsgränsen utsträckta 74 minuter, spekulerar alldeles uppenbart i ett sådant scenario.

Den rastlöshet med vilken såväl bransch som fans jagar vidare efter nya subgenrer, nya talanger och nya länder har sin förklaring. Skräck är störst som potential, som löftet om en kommande chock. Det är därför den hela tiden handlar om att bygga upp och sätta stämning. När man når fram har man någonstans förlorat. Stephen King konstaterar i sin bok Danse Macabre att inget är mer skrämmande än en stängd dörr. Att överträffa publikens förväntningar på det okända är svårt. Fenomenet spiller över på filmbranschen på olika sätt. Den hemlighetsfulla kampanjen kring Cloverfield sommaren 2007 lånade en hel del från The Blair Witch Project och fick ett stort genomslag. Rykten och teorier exploderade på nätet och det stod klart att J.J. Abrams hade mycket att leva upp till. Meningarna går isär huruvida han klarade detta, men så framstår också Cloverfields virusmarknadsförda hype allt mer som huvudprodukten.

Skräckfilmen trivs med sin låga status och mår som bäst när den står utanför och vill in. Den klingar av, dyker upp och flyr undan. Den muteras, misshandlas och späds ut. Ändå är den alltid sig lik, alltid redo att fylla sin funktion. När bröderna Lumière visade Ett tåg anländer till järnvägsstationen ska delar av publiken ha sprungit skrikande ur salongen. Men de kom tillbaks, i drivor. Väl sekvensen repeterats några gånger var det hela inte så farligt längre och man kunde skratta åt spektaklet. Samtidigt hade ett begär väckts.

Illustration: Fredrik Kjellström

av Mattias Löwhagen

Skribent

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.