I väntan på att få se Simon Pegg med rakad skalle (?) i rollen som Toby Young i filmatiseringen av How to lose friends & alienate people senare i år, kan man alltid titta på Run, fat boy, run där Peggs huvud i inledningssekvensens tillbakablick draperas av vad som förefaller vara en helt vettlös comb over.
Run, fat boy, run tillhör det där knasiga transatlantiska filmsegmentet, det vill säga de amerikanska filmer med amerikansk regissör som utspelar sig i England och har många engelska skådespelare i rollistan. Tänk Om en pojke. I det amerikanska manuset till Run, fat boy, run stod det egentligen New York men, skitsamma, det fick bli London istället, resonerade filmstudion efter att ha hittat engelsk produktionspartner. Med följd att filmen befinner sig i ett förvirrat gränsland, på en gång Hollywood och Blighty. Det är roligt att se hur den omisskännligt amerikanska storyn, om den övervintrade underdogungkarlen som lämnade sin fästmö vid altaret och nu när hon är på väg att gifta sig med en framgångsrik knösus förstås måste vinna henne tillbaka genom att springa ett maraton (stor sportskosponsors logga syns i bild mest hela tiden), har brittifierats: knösusen är förstås från USA, David Walliams gör cameo, bröderna Farrelly-kroppsvätskehumorn har tonats ned och både David Bowie och Teenage Fanclub hörs på soundtracket.
